Helge Malmgren Medvetandet och kroppen Psykiatriska och filosofiska

Helge Malmgren: Medvetandet och kroppen Psykiatriska och filosofiska perspektiv Medvetandet – i filosofi och i psykiatrisk/psykologisk praxis Seminarium med Svensk Förening för Filosofi och Psykiatri, 14 oktober 2020

Medvetandet och kroppen Varför är det så svårt att minnas drömmar? Hypnagoga hallucinationer Kroppshallucinationer och depersonalisation (Utanför-kroppen-upplevelser) Begreppen yttervärld och omvärld Inifrån-kunskapen om kroppen Vart tog qualia vägen? Kroppsschemat och tiden Drömmens landskap

Varför är det så svårt att minnas drömmar? Varför är det så svårt att försöka komma ihåg drömmar? När du vaknat och försöker hålla kvar drömmen, så håller drömmen ofta kvar dej. Du får väldigt svårt att hålla dej vaken… Känslan av att dras tillbaka i drömmen, eller falla ner i den, är mycket fysisk. Det beror på att drömmar ofta domineras av kinestetiska element – av handlande, uppmaningar till handling och hämmade handlingar. Kan man förmedla drömkänslan genom en målning av drömmen? Kanske, men lyckades det helt skulle åskådaren somna och falla in i tavlans värld. Henri Rosseau: Drömmen. Återgiven med tillstånd från Webmuseum. © 1994– 2010 Nicholas Pioch.

Hypnagoga hallucinationer Förekommer i anslutning till insomnandet (hypnagogt) eller uppvaknandet (hypnopompt). Oftast är det visuella pseudohallucinationer (man inser att man hallucinerar) vid ganska klart medvetande. Hörselupplevelser förekommer också, liksom kroppshallucinationer (mer om dem strax). Mycket vanligt! Dvs inget sjukdomstecken. Beror på att övergången mellan vakenhet och dröm, eller omvänt, inte gick så smidigt som vanligt –drömelement smög sig in i det vakna medvetandet. Oftast är man inte helt vaken – därför ”ganska klart medvetande” och inser inte att man hallucinerar. Eller man inser det först efter en lång stund. Detta är ett annat slags konflikt mellan vakenhet och dröm än den vi talade om nyss. Henri Matisse: Notre-Dame, une fin d’�après-midi (1902). Återgiven med tillstånd från Webmuseum. © 1994– 2010 Nicholas Pioch.

Kroppshallucinationer och depersonalisation Kroppshallucinationer – cenestopatier – är när hela eller en del av kroppen upplevs förändrad. Upplevelsen är av åskådlig (perceptuell) karaktär och inte bara en föreställning. Depersonalisation/derealisation är när den egna personen eller världen som helhet upplevs som overklig. Även denna upplevelse är av perceptuell karaktär, och ofta skrämmande. (pseudo-)Hallucinationer, Cenestopatier och Depersonalisation/ Derealisation kan sammanföras till HCDD-syndromet. Syndromet är som regel utan klinisk betydelse, särskilt när det förekommer vid insomnande eller uppvaknande. Det kan vara ett tecken på sjukdom eller annan påverkan på hjärnan, t. ex. cortisonmedicinering eller akut psykisk stress. T. ex. när man gömmer sig bakom ett träd för en flock tjurar och plötsligt blir ett spelkort som swishar upp i trädet. Lewis Carroll hade svår migrän och kanske ett HCDD-syndrom som inspirerade honom till Alice-böckerna. Tillståndet kallas inte sällan för ”Alice in Wonderland Syndrome”. Omslag till Kate Freiligrath-Kroeker, Alice and other fairy plays for children (1880) Wikimedia Commons, licensed under the Creative Commons Attribution 3. 0 Unported license.

Utanför-kroppen-upplevelser Upplevelsen av att befinna sig utanför den egna kroppen och iaktta den utifrån är en vanlig form av depersonalisation. Upplevelsen att vara i sin kropp är förvisso vanligare. Men är man någonsin i sin kropp, inuti den? Inuti kroppen finns bara diverse inre organ och annan vävnad. Allt därinne är av fysisk natur. Är jag alltså en fysisk företeelse? Upplevelsen av att jag är inuti min kropp kanske är grundad i att en väsentlig del av mig är av fysisk natur. Denna väsentliga del är förslagsvis mitt kroppsschema, min förmåga att handla utan medveten planering. Mycket mer om detta nedan! Vid cenestopatier av typ en jättelikt förstorad hand är inte bara upplevelsen av handen förändrad, utan också dess schema – möjligheten att använda handen på normalt sätt. HCDD-syndromet är troligen en störning av kroppsschemat.

Begreppen yttervärld och omvärld I filosofin kontrasteras ofta vår kunskap om medvetandet med kunskapen om yttervärlden. Den förra antas då komma till genom ett slags blickande inåt, introspektion. Introspektion anses av många vara en extra säker källa till kunskap. I yttervärlden (i filosofiskt relevant mening) hittar vi också vår kropp och dess inre, exempelvis magsäcken och hjärnan. Vår kropps inre, innervärlden, ingår däremot inte i omvärlden. Dessa två begrepp används ofta i biologiska vetenskaper. Är det mot vår kropps inre, innervärlden, som introspektionen blickar? Om inte, i vilken mening blickar den ”inåt”? Är medvetandet ”inre” i någon annan mening? Kunskap om kroppens inre förmedlas genom interoception, registrering av processer i kroppen genom afferenta nerver. Kunskap om omvärlden förmedlas genom exteroception. Något annat än filosofens ”kunskap om yttervärlden”!

Inifrån-kunskapen om kroppen Interoception är, som sagt, registrering av processer inuti kroppen genom afferenta nerver. (Afferenta nerver leder signaler från receptorer till hjärnan. Efferenta nerver leder signaler från hjärnan till muskler m. m. ) Ett delvis överlappande begrepp är proprioception, registrering av information inifrån muskler och leder. Men information om våra kroppsdelars läge förmedlas inte bara genom afferenta nerver. Mycket sker genom att hjärnans kommandon till musklerna direkt blir tillgängliga för det perceptuella systemet. Man talar om efferenskopior. Genom efferenskopian kan hjärnan förutse rörelsen och snabbt uppdatera bilden av kroppen och omvärlden. Ett känt exempel är hjärnans kompensation för ögonrörelser. Världen flyttar sig inte när man rör på ögonen. Men… Kroppsschemat bygger framförallt på efferenskopior.

Vart tog qualia vägen? En betydelse av ”medvetandet” är totaliteten av våra upplevelser. En annan är det handlande subjektet. Exempel på det senare: ”Förlåt, jag gjorde det inte medvetet” (när man knuffat till någon) betyder att jag inte gjorde det avsiktligt. Jag har förmodligen upplevt händelsen tydligt. I den senare betydelsen av ”medvetande”, det handlande subjektet, är kroppsschemat en väsentlig del av medvetandet. Åtminstone en del av detta medvetande är alltså av fysisk natur och finns i kroppen. Men hur är det med den andra betydelsen av ”medvetande”? Är upplevelser – qualia – också identiska med något fysiskt? Finns de någon annan stans, eller ingenstans? Ett möjligt svar: de uppstår vid mötet mellan det handlande subjektet och resten av världen, och är då egenskaper hos de objekt som vi varseblir. Subjektrelativa, men inte desto mindre verkliga egenskaper: Snön kanske bara är blå för mej just nu och just här, men blåheten-nu-och-här är en högst verklig företeelse.

Kroppsschemat och tiden Kroppsschemat är inte en inre bild av kroppen. ”Body image” är en felöversättning av Merleau-Pontys ” schéma corporel”. Kroppsschemat är en samling förmågor. Det sträcker sig utanför den fysiska kroppen. Det gör det möjligt för oss att hantera omvärlden utan att använda medveten planering. Exempel: Time-to-contact och beteende i en bilkö. Annat exempel: hantverk, där man mycket ofta måste ha exakt kunskap om händernas läge utan att se dem. I denna kunskap ingår att man vet NÄR händerna är VAR. Det vill säga, kroppsschemat är till sitt väsen tidsligt. Vi är allmänt sett dåliga på att uppskatta tid. Men vi vet exakt hur lång tid en handling styrd av kroppsschemat tar. Kroppschemat är därför grunden för all vår tidsuppfattning. Eller, som Kant sa: Tiden är i första hand det inre sinnets åskådningsform, men även det yttre sinnet använder den.

Drömmens landskap är ibland storslaget, vackert och angenämt att vistas i. Men ofta är det mindre idylliskt. Vi försöker då utan framgång hitta i drömmens landskap, och försöker utan framgång hinna i drömmens tid. Åskådningsformen rum ger oss möjlighet att hitta viktiga objekt i den fysiska världen igen. Åskådningsformen tid ger oss möjlighet att komma ”just in time” till händelser som angår oss. I drömmen är vår förmåga till empirisk åskådning – dvs varseblivning – avstängd från omvärlden. Varseblivningsförmågan arbetar i drömmen bara med material från innervärlden och från minnet. Materialet kan då inte organiseras som objekt. Därför kan vi sällan hitta tillbaka eller hinna i tid. William Turner: Snowstorm. Återgiven med tillstånd från Webmuseum. © 1994– 2010 Nicholas Pioch.

Några få referenser, mest egna (tillagda 2020 -10 -25/26) � Om drömmar: H. Malmgren, En fågelskådares drömmar. I: Drömmar. En vänbok till Ingemar Nilsson, Göteborg 2010. https: //gup. ub. gu. se/file/208061 � Om HCDD-syndromet: G. Lindqvist och H. Malmgren, Organisk Psykiatri. Almqvist & Wiksell, Stockholm 1990, samt J. Todd, The syndrome of Alice in Wonderland. Can Med Assoc J 1955; 73: 701 -704. � Om yttervärld och innervärld: H. Malmgren, Moore’s bevis för yttervärldens existens. Presentation vid Filosofidagarna, Stockholms Universitet, 14– 17 juni 2001. https: //gup. ub. gu. se/file/208274 � Om qualia: H. Malmgren, The manifest image. I: Ursus Philosophicus. Essays dedicated to Björn Haglund on his sixtieth birthday, Göteborg 2004. https: //gup. ub. gu. se/file/208275 � Om kroppschemats tidslighet: H. Malmgren, Time and the body schema. Poster vid SFFPs konferens Philosophy, Phenomenology and Psychiatry, Göteborg 2003. https: //gup. ub. gu. se/file/208276 � Om Kant och rummet: H. Malmgren, Why Kant was completely right about space. Presentation vid NNPS 2017, Nordic Network for the Philosophy of Science, Köpenhamn. https: //gupea. ub. gu. se/handle/2077/63706 � Om tiden som åskådningsform även för rummet: I. Kant, Kritik der reinen Vernunft, 2 uppl (1787), s. 60, https: //korpora. zim. uni-duisburg-essen. de/kant/aa 03/060. html

Nästan slut! Ett stort TACK till väldigt många studenter, och ett antal doktorander, genom åren! De har lärt mej mer än någon annan gjort (möjligen med undantag av G. E. Moore). Slutligen ett stort TACK till min hustru Lena, min bästa kritiker.

Hej då!