Frelsning 7 Moralisk relativism METAETIK Frelsning 7 Moralisk

Föreläsning 7: Moralisk relativism METAETIK

Föreläsning 7: Moralisk relativism Innehåll: 1. Introduktion 2. Tre generella former av moralisk relativism 3. Deskriptiv moralisk relativism 4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1 Semantisk relativism 4. 1. 1 Ontologisk relativism 4. 2 Epistemologisk relativism 5. Normativ relativism 5. 1 Konventionalism 5. 2 Tolerans-principen

1. Introdukton Moralisk relativism är ett viktigt och (i synnerhet på senare tid) mycket omdiskuterat ämne både i och utanför moralfilosofin. Beteckningen ”moralisk relativism” kan emellertid förstås på flera olika sätt. Det är därför viktigt att vi så långt som möjligt försöker hålla isär dessa olika sätt för att vi skall kunna utvärdera dem var för sig (det är trots allt fullt möjligt att moralisk relativism förstått på ett sätt är väldigt rimligt, medan moralisk relativism förstått på ett annat sätt inte är en särskilt rimlig position).

2. Tre generella former av moralisk relativism ”Moralisk relativism” brukar ofta associeras med åtminstone följande teser eller positioner: (1) Deskriptiv moralisk relativism (formerna 1 och 2 i Bergström, s. 112 -117): Olika kulturer, samhällen, historiska epoker, etc. , omfattar olika moraluppfattningar. (2) Metaetisk moralisk relativism (formerna 3, 6 och 7 i Bergström): (i) Moraliska omdömen är sanna eller falska endast relativt någon särskild ståndpunkt eller något särskilt referenssystem (t. ex. en särskild kultur). (ii) Moraliska omdömen är rättfärdigade (välgrundade) endast relativt någon särskild ståndpunkt eller något särskilt referenssystem (t. ex. en särskild kultur). (3) Normativ relativism (formerna 4 och 5 i Bergström): (i) Konventionalism: Varje person bör handla i enlighet med de värderingar som råder i personens egen kultur. (ii) Tolerans-principen: Vi bör inte sätta oss till doms över moraluppfattningar som skiljer sig från vår egen, utan istället tolerera dem.

3. Deskriptiv moralisk relativism Att det finns såväl individuella som sociala, kulturella och historiska skillnader i värdefrågor torde ingen rimligen kunna förneka. Många kulturella skillnader är också väl belagda i t. ex. empirisk antropologisk forskning. Vad som dock är kontroversiellt är hur stora och, inte minst, hur djupgående dessa skillnader i värdeuppfattningar är mellan olika samhällen, kulturer och historiska epoker. En möjlighet skulle kunna vara att många av de skillnader i värdeuppfattningar som har framhållits av antropologer, historiker och andra, i många fall inte ger uttryck för fundamentala skillnader, utan snarare är resultatet av skillnader i levnadsomständigheter, oenighet i sakfrågor, mm.

4. Metaetisk moralisk relativism Med beteckningen ”metaetisk moralisk relativism” kan vi förstå den ena, den andra, eller båda, av följande två teser: (i) Moraliska omdömen är sanna eller falska endast relativt någon särskild ståndpunkt eller något särskilt referenssystem (t. ex. en särskild kultur). (ii) Moraliska omdömen erhåller är rättfärdigade (välgrundade) endast någon särskild ståndpunkt eller något särskilt referenssystem (t. ex. en särskild kultur). Låt oss börja med att gå igenom (i), vilket vi kan kalla för semantisk relativism (eller kanske semantisk moralisk relativism). (Vi kan kalla (ii) för epistemologisk (eller kunskapsteoretisk) relativism. )

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1 Semantisk relativism är en tes rörande sanningsvärdet hos moraliska påståenden eller utsagor. Enligt den semantiska relativismen är alla moraliska utsagor elliptiska, i den betydelsen att de involverar en (allt som oftast) implicit hänvisning eller referens till ett moraliskt referenssystem – t. ex. till talarens eget, eller kanske till de moraliska normer som gäller i den kultur som talaren tillhör. Moraliska utsagor är därför också sanna eller falska beroende på om de är i enlighet med det relevanta referenssystemet eller inte. En följd av den semantiska relativismen är att två sinsemellan oförenliga moralpåståenden – t. ex. ”aktiv dödshjälp bör tillåtas vid våra sjukhus” och ”aktiv dödshjälp bör inte tillåtas vid våra sjukhus” – båda kan vara sanna. De kan båda vara sanna, utan motsägelse, givet att de fälls av personer med olika referenssystem. Detta kan jämföras med hur t. ex. utsagorna ”Solen skiner” och ”Solen skiner inte” båda kan vara sanna samtidigt: det skulle t. ex. kunna vara fallet om den första utsagan görs av Anna som befinner sig i Umeå, där solen skiner, medan den andra utsagan görs av Kalle, som befinner sig i Göteborg, där solen inte skiner.

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1 Semantisk relativism (forts. ) Moraliska utsagor är kanske ibland sådana att de involverar en implicit referens till ett särskilt referenssystem (kanske menar vi ibland inget annat än att t. ex. ett visst beteende är rätt givet de normer som gäller i vår kultur, även om vi inte explicit säger det senare). Men är semantisk moralisk relativism rimlig som en helt generell teori om moraliskt språkbruk? Nej, det är den nog inte. Ett allvarligt problem är att semantisk relativism inte kan göra reda förekomsten av moralisk oenighet. Anta t. ex. att alla moraliska utsagors sanning och falskhet skall relativiseras till de normer som gäller i talarens egen kultur. I så fall torde det vara fallet att om två personer som tillhör två olika kulturer – en enligt vars normsystem slaveri, säg, är moraliskt oacceptabelt, och en enligt vars normsystem slaveri istället är moraliskt acceptabelt – inte vore oense m. a. p. om slaveri är moraliskt acceptabelt eller inte: det är ju sant att slaveri är moraliskt oacceptabelt enligt den ena personens kultur, och sant att slaveri är moraliskt acceptabelt enligt den andra personens kultur; det finns ingen motsättning mellan dessa saker. Men detta är väldigt konstigt. För nog kan vi rätt enkelt tänka oss att de båda personerna är överens om vad deras olika kulturers normsystem implicerar m. a. p. slaveri, men ändå är oense om huruvida slaveri är moraliskt acceptabelt eller inte! De två kan väl fortfarande på ett till synes fullt begripligt och meningsfullt sätt debattera vem (eller vilken kultur) som har rätt i frågan?

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1 Semantisk relativism (forts. ) Faktum är att vi inte ens behöver gå utanför en given kultur för att illustrera det relevanta problemet. Vi kan väl rätt enkelt tänka oss en person som är helt på det klara med att normerna i den kultur i vilken hen lever ger vid handen att slaveri är moraliskt acceptabelt, men som själv är alldeles förskräckt över detta förhållande och arbetar för att förändra det rådande normsystemet. Om det vore så att moraliska utsagors sanning bestäms av normerna i talarens kultur, så skulle en sådan persons förnekande av att slaveri är moraliskt acceptabelt med nödvändighet vara falskt. Men det verkar väl mycket rimligare att säga att personen är oense med det rådande normsystemet (och att det i det aktuella fallet är så att hen faktiskt också har rätt)? Det här problemet för semantisk relativism med att redogöra för oenighet blir kanske än mer påtagligt om vi istället antar att moraliska utsagors sanning och falskhet bestäms av talarens egen moraluppfattning. Givet en sådan tolkning är vi i stort sett aldrig oense med varandra: vi kan stöta på individer med andra moraluppfattningar än vår egen, men vi vore aldrig oense med dem eftersom deras uppfattningar vore sanna givet deras referenssystem, medan våra egna uppfattningar vore sanna givet våra referenssystem.

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1. 1 Ontologisk relativism Försvarare av semantisk relativism kontrasterar vanligen relativiteten hos moraliska utsagor med objektiviteten hos i synnerhet naturvetenskapliga utsagor. De senare, tänker de sig, är inte relativa, utan sanna eller falska i objektiv mening (d. v. s. oberoende av våra tankar och attityder). Det finns dock exempel på företrädare för ett mer långtgående slag av relativism – vad Bergström kallar för ontologisk relativism – enligt vilken all sanning och falskhet (såväl moralisk som annan, inklusive naturvetenskaplig) är relativ till olika begreppssystem (eller begreppsscheman). Den grundläggande idén här är (lite grovt) att fakta uppstår till följd av – eller att de kanske snarare konstitueras av – att vi strukturerar den oerhörda ström av sinnesförnimmelser som vi hela tiden utsätts för med hjälp av ett eller annat begreppssystem. Men eftersom flera olika begreppssystem, enligt det här resonemanget, kan skapas för att strukturera våra sinnesförnimmelser, så finns det ingen absolut sanning eller falskhet på något område (inte ens på naturvetenskapens) överhuvud taget, utan endast relativt det begreppssystem som vi lever inom (och som inte behöver vara detsamma som individer tillhörande andra kulturer eller historiska epoker lever inom). Sanning och falskhet är till deras natur relativt.

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1. 1 Ontologisk relativism (forts. ) Det här utgör en generell filosofisk position som både är oerhört komplicerad och väldigt kontroversiell, och vi har inte möjlighet att fördjupa oss närmare i den här. Det finns dock åtminstone en anledning att ifrågasätta om den verkligen har relativistiska implikationer (en anledning som också lyfts fram av Bergström på s. 224 -225). Anledningen är att det verkar rätt tveksamt att det går att hitta något enda exempel på ett påstående (moraliskt eller icke-moraliskt) som dels är sådant att det har samma betydelse i två olika begreppssystem, och dels sådant att det är sant givet det ena begreppssystemet men falskt givet det andra, vilket tycks vara vad som krävs för att vi skall ha göra med en ontologisk relativism. Det räcker inte med att påståendet t. ex. är sant givet det ena begreppssystemet, meningslöst eller varken sant eller falskt givet det andra. För om detta vore fallet skulle vi kunna säga att påståendet är objektivt – eller absolut – sant så länge det finns något begreppssystem relativt vilket påståendet ifråga är sant.

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 2 Epistemologisk relativism Vi har hittills uppehållit oss vid metaetisk moralisk relativism m. a. p. sanningsvärdet hos moraliska påståenden. En sådan position förefaller vid lite närmare granskning inte särdeles attraktiv. Men det finns också en annan tes som brukar associeras med metaetisk moralisk relativism, vilken istället går ut på att rättfärdigandet av ett moraliskt omdöme måste relativiseras till något samhälle, någon kultur, eller någon historisk epok. Den grundläggande tanken här är att när det kommer till huruvida vi kan sägas ha goda grunder för våra moraliska omdömen – oavsett om dessa omdömen sedan är sanna eller falska (vi kan återerinra oss från förra föreläsningen att kunskap kräver både goda grunder och sanning) – så måste dessa vara relativa t. ex. det normsystem som gäller i den kultur som vi lever i. Låt oss kalla detta för epistemologisk relativism.

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 2 Epistemologisk relativism (forts. ) Denna tes, menar flera filosofer, har betydligt mer som talar för sig än vad den semantiska relativismen har. Många tänker sig nog att i synnerhet om någon form av koherentism inom värdeepistemologin är korrekt, så borde det vara fullt möjligt för två sinsemellan oförenliga moralomdömen att vara lika välgrundade. Det förefaller inte alls omöjligt att tänka sig två lika koherenta åsiktsmängder, av vilka den ena implicerar t. ex. att aktiv dödshjälp är moraliskt tillåtet, medan den andra istället implicerar det motsatta. Detta är alltså inte detsamma som att säga att sanningen eller falskheten hos dessa omdömen är relativa: det som just sagts är, till synes, förenligt både med uppfattningen att moraliska omdömen kan vara sanna eller falska i objektiv mening, och med uppfattningen att de kan vara sanna eller falska endast relativa något särskilt referenssystem. Allt som föreslås i tesen ovan är att moraliskt berättigande är relativt ett eller annat moralsystem (t. ex. en viss kulturs).

4. Metaetisk moralisk relativism 4. 2 Epistemologisk relativism (forts. ) För anhängare av koherentism i värdeepistemologin är epistemologisk relativism troligen inte någon orimlig position eller tes; tvärtom. För övertygade fundamentister inom värdeepistemologin vore nog dock även den här andra formen av metaetisk moralisk relativism oacceptabel. Fundamentister skulle snarare hänvisa till någon form av grundläggande rationell insikt eller förståelse – en insikt eller förståelse som är tänkt att varje tillgänglig för varje rationell varelse – som nödvändig för rättfärdigade moraliska omdömen. Men som vi såg i föreläsning om värdeepistemologi är det ett allvarligt problem för fundamentismen att det tycks väldigt svårt att visa att varje rationell varelse verkligen har – eller skulle ha – exakt samma grundläggande insikter på moralens område. Så såtillvida vi inte hittar någon moralepistemologi som är bättre eller mer rimlig än både fundamentismen och koherentismen, så får vi kanske lov att acceptera relativism m. a. p. rättfärdigandet av moraliska omdömen?

4. Metaetisk moralisk relativism Följer metaetisk moralisk relativism från deskriptiv moralisk relativism? I vissa diskussioner om moralisk relativism är det lätt att få intrycket av att talare eller skribenter tänker sig att på grund av – eller till följd av – att det finns skillnader i moraluppfattningar mellan olika samhällen och kulturer, så är det också så att sanningen hos moralpåståenden varierar mellan olika samhällen och kulturer. Men detta följer inte alls. Som vi har nämnt kan det knappast förnekas att det verkligen finns skillnader i vad som anses rätt och fel, gott och ont, mellan olika samhällen och kulturer. Men däremot finns det, som vi har sett, goda skäl att förkasta uppfattningen att moraliska utsagor skulle vara sanna eller falsk endast relativt t. ex. ett kulturellt normsystem. Tvärtom förefaller det nödvändigt att så inte är fallet för att vi skall kunna göra reda för det faktum att människor tillhörande olika kulturer är oense om vad som är rätt och fel, gott och ont. Däremot har deskriptiv moralisk relativism (som vi såg i föreläsningen om värdeontologi) ibland använts som argument mot värderealismen, d. v. s. mot positionen att moralpåståenden kan vara sanna i objektiv mening. J. L. Mackie, t. ex. , hänvisar till deskriptiv moralisk relativism som ett av skälen för den moraliska misstagsteori som han försvarar; d. v. s. för teorin att alla moralpåståenden i själva verket är falska. (Kanske tänker han sig att om värderealismen vore riktig, så skulle det råda större moralisk enighet i världen. )

5. Normativ relativism De som företräder normativ relativism är ofta, precis som i fallet med dem som företräder någon form av metaetisk moralisk relativism, försvarare av tämligen radikala (och därmed också delvis kontroversiella) varianter av deskriptiv moralisk relativism. Men, återigen precis som i fallet med metaetisk moralisk relativism, normativ relativism följer på intet sätt från deskriptiv moralisk relativism. Normativ relativism är en normativ eller substantiell position – en position rörande hur vi människor bör handla och leva – och en sådan position kan (givet Humes lag) inte följa från det faktum att det är så att människor emellanåt hyser olika uppfattningar i moralfrågor.

5. Normativ relativism Vi kan skilja mellan två huvudsakliga varianter av normativ relativism: (i) Konventionalism: Varje person bör handla i enlighet med de värderingar som råder i personens egen kultur. Och: (ii) Tolerans-principen: Vi bör inte sätta oss till doms över moraluppfattningar som skiljer sig från vår egen, utan istället tolerera dem. Två saker vi omedelbart kan notera här är följande: (a) Normativ relativism gör inte på något uppenbart sätt gör skäl för beteckning relativism över huvud taget. Varken konventionalismen eller toleransprincipen brukar inte presenteras på ett sådant sätt att deras respektive sanning eller falskhet skulle vara relativ något särskilt referenssystem. Tvärtom framställs de allt som oftast som moraliskt allmängiltiga. (b) För det andra är det så klart viktigt att notera att emedan konventionalismen har formen av en generell eller övergripande moralisk princip (den gäller allt vårt handlande), så gäller tolerans-principen bara en begränsad del av moralen, nämligen hur vi bör förhålla oss till moraluppfattningar som skiljer sig från våra egna uppfattningar i moralfrågor. Men är då konventionalismen eller tolerans-principen, eller kanske båda, rimliga? Uppfattade som allmängiltiga, grundläggande moraliska principer, så måste nog svaret sägas vara ”Nej, varken konventionalismen eller tolerans-principen är rimliga”.

5. Normativ relativism 5. 1 Konventionalism Huruvida en person bör handla i enlighet med de värderingar som gäller i personens egen kultur måste rimligen bero på vilka värderingar som gäller i personens kultur! Om vi skulle ha oturen att leva inom ramen för en moraliskt riktigt rutten kultur – säg i Tyskland under 1930 -talet – så verkar det absurt att påstå att vår moraliska plikt vore att handla i enlighet med den rådande moralen; att vi skulle handla moraliskt fel om vi inte gjorde så. Ibland har nog konventionalismen försvarats med den till synes goda intentionen att verka för att vi inte påtvingar andra kulturer våra värderingar på det sätt som skedde under t. ex. kolonialismens tidevarv. Men det är värt att påpeka att konventionalismen knappast hjälper ens i detta avseende. För det är klart, om varje person bör handla i enlighet med värderingar som gäller i personens egen kultur, så skulle det ju följa att personer som lever i kulturer där värderingarna bl. a. involverar att sprida kulturens värderingar till andra (som de ser det) ”ociviliserade” delar av världen också bör stödja sådan spridning.

5. Normativ relativism 5. 1 Konventionalism (forts. ) Det grundläggande problemet med konventionalismen är att det vid lite närmare eftertanke förefaller helt orimligt att det faktum att vissa handlingar anses vara rätt eller fel, bra eller dåliga, av majoriteten i ens kultur skulle vara vad som gör handlingarna ifråga rätt eller fel. Problemet här påminner om det som vi föreläsning 5, i samband med diskussionen om supernaturalism, kallade för Eutyfron-problemet. Som vi nämnde då kan det inte gärna vara det faktum att Gud älskar något som gör detta något bra eller värdefullt, eller det faktum att Gud befaller något som gör detta något till en plikt. Gud måste rimligen älska det Hen älskar därför att det är värdefullt, och befalla det Hen befaller därför att det är plikt; annars skulle ju vad som helst kunna vara värdefullt eller plikt. På samma sätt kan vi nu säga att det inte rimligen kan vara fallet att vadhelst som älskas av majoriteten i ens kultur är värdefullt, för då kan ju precis vad som helst vara värdefullt – från slaveri till folkmord. Huruvida det finns skäl att bry sig om det som älskas eller gillas av majoriteten i ens kultur måste bero på vad det är som majoriteten i ens kultur älskar eller gillar.

5. Normativ relativism 5. 2 Tolerans-principen undviker problemet med personen som lever i en kultur där det bland värderingarna ingår att kulturens värderingar skall spridas över världen; även under sådana omständigheter bör vi, enligt tolerans-principen, istället tolerera andra kulturers moraluppfattningar. Men uppfattad som en grundläggande moralisk princip förefaller inte heller toleransprincipen särskilt rimlig. För även om det ofta är viktigt att tolerera andras moraluppfattningar, så finns det nog gränser även för detta. Om en annan kulturs värderingar t. ex. ger upphov till utrensning av människor med en viss etnicitet, eller utsätter vissa människor för stort lidande, så kan vi väl ha till synes väldigt starka moraliska skäl att ingripa. Tolerans-principen (likt konventionalismen) har nog ofta försvarats med goda intentioner – inte minst som ett sätt att undvika kolonialismens fasor. Och om vi betraktar toleransprincipen inte som just en grundläggande moralisk princip, utan istället snarare som någonting i stil med en tum-regel, så kan den nog ha en viktig roll att spela. Men den är knappast rimlig som någonting mer än en tum-regel.