Metaetik FRELSNING 3 NATURALISM Frelsning 3 Naturalism Innehll

Metaetik FÖRELÄSNING 3: NATURALISM

Föreläsning 3: Naturalism Innehåll: 4 Argument mot naturalismen 1. Vad är naturalism? 4. 1 Öppna frågans argument 2. Tre former av naturalism 4. 2 Oenighet 2. 1 Semantisk (eller analytisk) naturalism 4. 3 Moralisk motivation 2. 2 Ontologisk (eller syntetisk) naturalism 4. 4 Högst ett förslag kan vara riktigt 2. 3 Icke-reduktiv naturalism 4. 5 Normativ determinism 3. Argument för naturalismen 3. 1 Språklig form 3. 2 Epistemologiska uppfattningar 4. 5. 1 Problem för icke-reduktiv naturalism

1. Vad är naturalism? Moralisk kognitivism (t. ex. naturalism, värdeobjektivism): (A) Moraliska utsagor ger uttryck för trosföreställningar eller övertygelser (”beliefs”). (B) Moraliska utsagor kan vara sanna eller falska. Moralisk icke-kognitivism (t. ex. emotivismen): Moraliska utsagor uttrycker icke-kognitiva medvetandetillstånd, varför moraliska utsagor varken kan vara sanna eller falska. (Enligt emotivismen ger vi i moraliska utsagor uttryck för känslor av gillande eller ogillande inför olika saker. )

1. Vad är naturalism? Generellt kan vi säga att naturalism åtminstone involverar uppfattningen att moraliska omdömen (liksom värdeomdömen mer allmänt) är naturliga eller empiriska omdömen, och därför i princip också vetenskapligt prövbara omdömen. Moraliska omdömen handlar om ett eller annat sakförhållande i världen sådan den beskrivs (eller kan beskrivas) av natur- (och möjligen samhälls-) vetenskaperna.

2. Tre former av naturalism 2. 1 Semantisk (eller analytisk) naturalism: Moraliska termer som ”rätt”, ”fel”, ”bra” och ”dåligt” kan definieras i rent naturliga, icke-moraliska termer. De betyder detsamma som – eller är synonyma med – någonting annat som kan formuleras i termer som beskriver rent empiriska förhållanden. Några förslag på sådana definitioner (från Bergström, s. 44 -45): 1. Den självbiografiska teorin: Ordet ”bra” betyder detsamma som ”gillas av mig”. 2. Den demokratiska teorin: Ordet ”bra” betyder detsamma som uttrycket ”gillas av majoriteten i mitt samhälle”. 3. Uttrycket ”bättre än” betyder detsamma som ”tillgodoser fler intressen än”. 4. Ideell observatörsteori: Uttrycket ”bättre än” betyder detsamma som ”skulle föredras av var och en som är opartisk och har fullständiga kunskaper om de rent faktiska egenskaperna hos de företeelser som jämförs och som dessutom har maximal förmåga till inlevelse i och identifikation med andra personer”. 5. Uttrycket ”orätt” betyder detsamma som ”leder till mindre lycka än något alternativ”. 6. Uttrycket ”orätt” betyder detsamma som ”strider mot den historiska (eller biologiska) utvecklingen”. För vart och ett av dessa förslag tycks det gälla om det vore korrekt, så vore det också åtminstone i princip möjligt att pröva sanningshalten i olika moralomdömen på empirisk väg.

2. 2 Ontologisk (eller syntetisk) naturalism Förnekar att moraliska termer kan definieras i rent empiriska, icke-moraliska termer. Den ontologiska naturalismen menar istället att även om något av definitionsförslagen 1 -5 på förra sidan skulle kunna visa sig vara korrekt på ontologisk nivå – d. v. s. att det skulle visa sig att något av dessa förslag specificerar den naturliga egenskap som den moraliska termen ”bra” refererar till – så är detta likväl inte sant per definition; termen ”bra” skulle ändå inte vara synonym med det relevanta uttrycket. Försvarare av ontologisk naturalism hänvisar ofta till följande exempel: Det är inte fallet att ordet ”vatten” kan definieras som (eller är synonymt med) H 2 O. Meningen eller betydelsen av ”vatten” kan inte rimligen vara ”H 20” eftersom ordet ”vatten” användes utan problem av människor långt innan det upptäcktes att vatten till dess konstitution faktiskt är identiskt med H 2 O. Dessa människor förstod vad ordet ”vatten” betyder, även om de inte visste att vatten konstitueras av H 2 O. På vetenskaplig väg har vi nu emellertid upptäckt att ordet ”vatten” refererar till samma sak som ”H 2 O” gör; ”vatten och ”H 2 O” har samma referent, vilken alltså hänvisas till med två olika ord med olika betydelser. Och på samma sätt, menar ontologiska naturalister, förhåller det sig i fallet med moraliska termer: moraliska termer som ”rätt”, ”fel”, ”bra” och ”dåligt” refererar till helt naturliga eller empiriska egenskaper, vilka vi också kan hänvisa till med andra, icke-moraliska uttryck.

2. 3 Icke-reduktiv naturalism Förnekar (liksom den ontologiska naturalismen) att moraliska termer kan definieras i rent naturliga eller empiriska termer. Det speciella med den icke-reduktiva naturalismen är att den i tillägg förnekar att sådana egenskaper som bra, dåligt, rätt och fel är identiska med, eller kan reduceras till, andra egenskaper. Icke-reduktiva naturalister är alltså överens med G. E. Moore om att moraliska egenskaper är sui generis. Icke -reduktionister skiljer sig dock från Moore i det avseendet att de menar att moraliska egenskaper själva är helt naturliga egenskaper (snarare än ickenaturliga egenskaper, som Moore menade): de är lika naturliga som, säg, blått, runt, sött, etc. , varför moraliska egenskaper – precis som andra naturliga egenskaper – i princip kan studeras av naturvetenskapen.

3. Argument för naturalismen 3. 1 Språklig form: Ett argument för naturalismen (liksom, som vi skall se nästa gång, för värdeobjektivismen) tar fasta på den språkliga formen hos moraliska satser (liksom hos värdesatser mer generellt). Moraliska satser har vanligen indikativ form, vilket är den form som i övrigt brukar användas för att uttrycka faktaomdömen. Vi säger t. ex. att ett visst handlingsalternativ är rätt eller fel; att ett visst karaktärsdrag är beundransvärt eller klandervärt; att en viss fördelning av samhällsresurser är rättvis eller orättvis; o. s. v. Den språkliga formen hos sådana satser är densamma som den språkliga formen hos satser som t. ex. ”Bordet är runt”; ”bokens pärm är brun”; ”schackbrädet är fyrkantigt”; o. s. v. Och i de senare fallen tycks vi väl utan tvivel ge uttryck för trosföreställningar om hur det förhållet sig i världen – vi påstår att bordet verkligen har egenskapen att vara runt, att bokens pärm har egenskapen att vara brun, etc. Så varför skulle det förhålla sig annorlunda m. a. p. moraliska satser? Naturalismen implicerar att vi även i värdesatser fäller omdömen om hur det förhåller sig i verkligheten: vi hävdar att en viss handling har egenskapen att vara rätt (eller fel), att en viss fördelning har egenskapen att vara rättvis (eller orättvis), o. s. v. I detta avseende tycks t. ex. emotivismen inte vara en lika enkel teori som naturalismen, eftersom den implicerar att den språkliga formen hos moraliska satser är vilseledande: vad vi egentligen gör när vi använder sådana satser, enligt emotivismen, är ju att ge uttryck för inställningar eller attityder, inte att fälla faktaomdömen.

3. 2 Epistemologiska uppfattningar Ett andra argument (som också det skulle kunna anföras också till försvar för värdeobjektivismen) tar fasta på att vi i moraliskt tal och tänkande inte sällan ger uttryck för epistemologiska uppfattningar: vi kan hänvisa till att någon (genom en övertygande argumentation) visat att t. ex. resurser inom sjukvården bör fördelas på ett visst sätt; att vi vet – eller att det är uppenbart – att det är moraliskt förkastligt att köra en skåpbil rakt in i en folkmassa; att det är klart att sexuella trakasserier bör upphöra; o. s. v. Detta ger vid handen att vi antar att moraliska omdömen kan vara sanna eller falska; att de handlar om hur det förhåller sig i verkligheten. Och det är något som naturalismen – till skillnad från t. ex. emotivismen – implicerar: moralomdömen är faktaomdömen, enligt naturalismen, varför de också kan vara sanna eller falska.

4. Argument mot naturalismen 4. 1 Den öppna frågans argument G. E. Moores ”den öppna frågans argument” (se föreläsning 1) är riktat mot just naturalismen. Argumentet går ut på att det för varje föreslag på en definition av moraliska termer i naturliga, icke-moraliska termer, går att resa öppna frågor om huruvida allt uppfyller den föreslagna definitionen verkligen är bra, dåligt, rätt eller fel. Kommentar: Några saker att notera i relation till denna invändning: (i) För det första tycks den öppna frågans argument drabba endast det som vi tidigare kallade för semantisk naturalism. Såväl ontologisk som icke-reduktiv naturalism förnekar ju att moraliska termer kan definieras i andra, icke-moraliska termer (det är nog t. o. m. så att de naturalister som försvarar ontologisk respektive icke-reduktiv naturalism gör så delvis till följd av att de är övertygade om att det ligger någonting i den öppna frågans argument). (ii) En del anhängare av semantisk naturalism har ifrågasatt Moores distinktion mellan öppna och stängda frågor. Även om vi inte tvekar över svaret, är inte t. ex. frågan ”Fredrik är ungkarl, men är Fredrik en ogift man? ” ändå fullt begriplig? Som kritik av Moore tycks detta emellertid inte så övertygade (det är åtminstone ofullständigt). För det tycks trots allt vara någon avgörande skillnad mellan att fråga ”Fredrik är ungkarl, men är Fredrik en ogift man? ” och t. ex. ”Är golf en sport? ”, eller ”Bör vi införa medborgarlön? ”. Semantiska naturalister är åtminstone skyldiga oss en förklaring till varför svaret på den första frågan är självklart, medan svaren på de senare är allt annat än självklara. (iii) Även om Moore har rätt i att det tycks möjligt att resa öppna frågor i relation till många olika försök att definiera ”bra” i termer av någonting annat, så är det kanske inte självklart att det skulle gå att resa öppna frågor i relation till varje förslag på definition av ”bra”. Naturalisten skulle kanske kunna framhålla att även om vi ännu inte hittat en definition i relation till vilken det inte är möjligt att resa öppna frågor, så är det inte uteslutet att vi kan göra det i framtiden.

4. 2 Oenighet En andra invändning mot naturalismen går ut på att naturalismen inte kan göra reda ordentligt förekomsten av moralisk oenighet. Anta t. ex. den ”självbiografiska teorin” vore korrekt, d. v. s. teorin enligt vilken ordet ”bra” betyder detsamma som ”gillas av mig”. Anta nu vidare att du och jag är involverade i en diskussion om huruvida medborgarlön bör införas i vårt land. Jag hävdar att införandet av medborgarlön vore bra, vilket enligt den självbiografiska teorin betyder detsamma som att införandet av medborgarlön gillas av mig, medan du hävdar det motsatta, vilket då betyder detsamma som att införandet av medborgarlön ogillas av dig. Det kan förstås vara sant både att jag gillar införandet av medborgarlön och att du ogillar det; det ligger ingen motsättning eller motsägelse i det. Men vi – du och jag – skulle väl utan problem kunna acceptera eller gå med på att vi hyser olika attityder gentemot medborgarlön, men fortfarande vara oense om huruvida medborgarlön bör införas eller inte? Men hur skulle sådan oenighet vara möjlig om ”bra” betyder detsamma som ”gillas av mig”? På samma sätt kan vi resonera också m. a. p. det som vi tidigare kallade den ”demokratiska teorin”. Anta att du och jag lever i olika samhällen, men vi börjar diskutera huruvida införandet av medborgarlön i världen i stort vore bra eller inte. Vi kan väl vara fullkomligt överens om att majoriteten i mitt samhälle, likt mig, gillar införandet av medborgarlön, medan majoriteten i ditt samhälle precis som du ogillar det, och fortfarande vara oense om huruvida införandet av medborgarlön vore bra eller inte! Men sådan oenighet tycks omöjlig om den demokratiska teorin vore riktig.

4. 2 Oenighet (forts. ) Problemet med att göra reda för oenighet på ett rimligt sätt uppstår, såvitt jag kan se, i relation till alla (eller i alla fall de allra flesta) försök till definitioner av moraliska termer i naturliga, icke-moraliska termer. Det tycks därför vara ett problem (enligt min egen uppfattning ett rätt allvarligt sådant) för semantisk naturalism. Möjligen kan det dock också formuleras på ett sådant sätt att det utgör ett problem för ontologisk naturalism. Anta att moraliska termer som ”rätt”, ”fel”, ”bra”, och ”dåligt” fungerar som termen ”vatten” i det avseendet att de refererar till egenskaper som refereras till också av andra, icke-synonyma uttryck (i fallet med vatten då H 2 O). Flera filosofer har argumenterat för att även om vatten och H 2 O refererar till samma egenskap i vår värld, så kan vi tänka oss en möjlig värld i vilken det vi menar med vatten – det som vi finner i våra sjöar och hav, i kranen hemma, o. s. v. – konstitueras av någonting helt annat än H 2 O, varför ”vatten” och ”H 2 O” i den möjliga världen (till skillnad från i vår värld) inte refererar till samma egenskap. Och på samma sätt borde det, om den ontologiska naturalismen vore korrekt, därför vara möjligt att även om ordet ”bra” i vår värld refererar till, säg, egenskapen att främja den totala lyckan, så finns det en möjlig värld i vilken ordet ”bra” refererar till någon annan egenskap (till, säg, egenskapen att gillas av majoriteten i mitt samhälle). Frågan är då om du och jag, om vi antar att du är representant för den här världen som vi faktiskt lever i, och jag för den möjliga världen, skulle kunna moraliskt oense? Och det tycks det väl som om vi skulle kunna vara. För även om vi båda är klara över att den moraliska fråga vi diskuterar – införandet av medborgarlön, t. ex. – har egenskapen att gillas av majoriteten i mitt samhälle i den möjliga världen, men inte egenskapen att främja den totala lyckan, så skulle vi inte nöja oss med detta; vi skulle fortsätta vara oense m. a. p. om medborgarlön är bra eller inte.

4. 3 Moralisk motivation En invändning som, om den vore övertygande, skulle drabba samtliga former av naturalism, har att göra med kopplingen mellan moraliska övertygelser och motivation. Som vi nämnde under den andra föreläsningen brukar det anföras till försvar för emotivismen (och för icke-kognitivistiska teorier i allmänhet) att den implicerar att det råder en nödvändig koppling mellan dessa saker: att om en hyser en viss moralisk uppfattning, så är en också i åtminstone någon utsträckning motiverad att handla i enlighet med denna uppfattning. Men om moralomdömen, som naturalismen menar, uttrycker trosföreställningar, snarare än icke-kognitiva inställningar eller attityder, och trosföreställningar inte innehåller någon inneboende motiverande kraft, hur kan då naturalismen förklara den nära kopplingen mellan moraliska uppfattningar och motivation? Kommentar: Svaret är emellertid att de flesta naturalister förnekar att det råder någon nödvändig koppling mellan moraliska uppfattningar och motivation; d. v. s. de förnekar vad vi förra gången kallade för motiv-internalism, och omfattar istället motiv-externalism. Detta medför dock inte att de inte har någonting alls att säga om varför det ändå är så att vi människor i de flesta fall faktiskt är motiverade att handla i enlighet med sina moraliska uppfattningar. Att det förhåller sig på detta sätt skulle mycket väl kunna bero på många andra saker än att moraliska utsagor (som emotivismen hävdar) ger uttryck för emotioner eller känslor: det kan istället bero på att de flesta människor uppfostrats (såväl i hemmet som på andra håll i samhället) till att följa moralen.

4. 4 Högst ett förslag är riktigt En fjärde invändning mot naturalismen skulle kunna vara att det är (som Bergström uttrycker det) ”någonting suspekt i att naturalister inte kan enas om ett enda förslag” (s. 53) m. a. p. hur moraliska termer skall definieras, eller vilka naturliga egenskaper de refererar till. Om det verkligen funnes korrekta definitioner av våra moraliska termer, eller om de hänvisade till vissa naturliga egenskaper snarare än andra, är det då inte lite märkligt att naturalister ännu inte funnit dessa definitioner eller egenskaper? Kommentar: (i) Mot detta kan det kanske invändas att det inte alltid är lätt att hitta korrekta definitioner – i vissa fall hittar vi kanske aldrig den fullständigt korrekta definitionen. Och den ontologiska naturalisten skulle kunna invända att om vi återigen jämför med vatten, så tog det ju väldigt lång tid för oss upptäcka att vatten refererar till samma egenskap som H 2 O, så det är inte någonting konstigt över att vi ännu inte funnit exakt den eller de egenskaper som moraliska termer refererar till. Någonting ligger det kanske i detta. Men samtidigt kan vi fråga oss om det inte är så att när det kommer till just moraliska termer, så är vi kontinuerligt involverade i substantiella diskussioner om vad som gör olika saker rätta, felaktiga, bra eller dåliga, snarare än i diskussioner om dessa termers definitioner eller referenter. (ii) Invändningen i 4. 4 tycks drabba åtminstone semantisk och ontologisk naturalism. Men drabbar den även icke-reduktiv naturalism? Det är kanske inte lika uppenbart. Men möjligen kunde föreslås att det är någonting suspekt i att inte ickereduktiva naturalister är eniga i större utsträckning än vad de är m. a. p. vad som är moraliskt rätt, fel, gott och ont – d. v. s. m. a. p. vilka saker som har de (enligt den icke-reduktiva naturalismen) naturliga egenskaperna rätt, fel, gott och ont.

4. 5 Normativ determinism (Den här invändningen diskuteras av Bergström i sektionen om ”Naturalismens konsekvenser”, snarare än i sektionen med argument mot naturalismen. Jag tar med den här bland invändningarna helt enkelt därför att den inte sällan presenteras som en sådan på andra håll. ) Många kritiker av naturalismen har argumenterat för att den inte är normativt neutral. Det förefaller finnas inflytelserika positioner i normativ etik som i alla fall varken semantisk eller ontologisk naturalism riktigt lämnar rum för. Och detta, menar kritikerna, utgör ett problem för naturalismen eftersom det är ett ideal i metaetiken att dess teorier skall vara förenliga med alla normativa teorier (eller i alla fall med alla rimliga normativa teorier). För att utveckla den här invändningen i lite mer detalj, låt oss börja med att återerinra oss den så kallade ”ideella observatörsteorin” som vi ställde upp tidigare, d. v. s. förslaget att ”bättre än” betyder detsamma som ”skulle föredras av var och en som är opartisk och har fullständiga kunskaper om de rent faktiska egenskaperna hos de företeelser som jämförs och som dessutom har maximal förmåga till inlevelse i och identifikation med andra personer”. Om detta förslag vore korrekt skulle allt det som föredras av en ideell observatör (beskriven på det relevanta sättet) alltså vara bättre än allt det som en sådan observatör inte skulle föredra. Och om t. ex. ”rätt” vore synonymt med – eller egenskapsidentiskt med – att vara sådant att en ideell observatör skulle råda en att göra det under omständigheterna, så skulle alla handlingar som har denna till synes naturliga egenskap vara rätt. Rätt och bättre än skulle därmed vara determinerade av naturliga fakta om en ideell observatör.

4. 5 Normativ determinism (forts. ) Det finns emellertid flera exempel på normativa etiska teorier enligt vilka normativ determinism inte råder. Exempel: Det slags moraliska pluralism som utvecklades och försvarades av Sir W. D. Ross i The Right and the Good (1930). Enligt Ross konstitueras moralen ytterst av ett antal så kallade prima facie plikter – t. ex. plikter att hålla löften, att vara ärlig, att främja den allmänna välfärden, att inte skada andra, m. fl. Att dessa plikter är prima facie innebär att de är sådana att de i många situationer kan hamna i konflikt med varandra, och i sådana situationer måste vi använda vår moraliska omdömes- (eller möjligen intuitions-) förmåga för att avgöra vilken av de inblandade plikterna som är starkast och som därmed bestämmer vad vi bör göra just där och då. Att ha klart för sig de naturliga egenskaperna i dessa situationer räcker inte för att avgöra hur vi bör handla, just p. g. a. att flera olika normativa principer är i spel; det krävs i tillägg ett utövande av en moralisk urskillningsförmåga för att avgöra vilken av de relevanta principerna som är starkast. Tänk t. ex. på ett fall i vilket du har lovat att möta någon vid en viss plats vid ett visst klockslag. På vägen till mötet blir du vittne till en trafikolycka. Om du stannar och hjälper till kan du åstadkomma mycket gott, men du kommer att missa mötet du lovat infinna dig till. I ett sådant fall skulle en pluralist framhålla att åtminstone två olika normativa principer eller plikter är relevanta: plikten att hålla löften och plikten att främja den allmänna välfärden. Men eftersom plikterna pekar i olika riktningar – den första mot att du lämnar olyckan för hinna till ditt möte, och den andra att du stannar och hjälper till – så krävs att du gör en bedömning av vilken plikt som är starkast i just det här fallet. Men en sådan här normativ etisk teori tycks varken semantisk eller ontologisk naturalism vara förenlig med.

4. 5 Normativ determinism (forts. ) Kommentar: Även flera naturalister har besvärats av detta problem. Det är nog t. o. m. så att en del av de naturalister som vänt sig till icke-reduktiv naturalism har gjort så just därför att de därmed tänker sig att de kan undgå invändningen. Den icke-reduktiva naturalismen hävdar, som vi sagt tidigare, att moraliska egenskaper som rätt, fel, bra och dåligt inte kan reduceras till några andra egenskaper, men likväl själva är exempel på naturliga egenskaper. Just på grund av att de inte kan reduceras till andra egenskaper, så kan företrädare för den icke-reduktiva naturalismen hävda att vad som är rätt, fel, bra och dåligt mycket väl kan variera från fall till fall, på precis det sätt som t. ex. Ross föreslår. Vi kan inte ge någon på förhand uttömmande beskrivning av hur moraliska termer skall tillämpas, utan det krävs någon form av individuell förmåga att avgöra vad som är rätt, fel, o. s. v. i olika situationer.

4. 5. 1 Problem för icke-reduktiv naturalism Detta ger emellertid upphov till åtminstone två problem i relation till den ickereduktiva naturalismen: (1) Det första problemet är följande: Om nu den ursprungliga invändningen mot metaetisk naturalism var att den är oförenlig med åtminstone ett exempel på en inflytelserik normativ etisk teori – nämligen W. D. Ross moraliska pluralism – så kan en nu fråga sig om inte icke-reduktiv naturalism istället är sådan att den förnekar en rad andra, mindre komplexa normativa teorier än den Ross försvarade. En motivation för icke-reduktiv naturalism tycktes vara att bra, dåligt, rätt och fel är alltför komplexa för att kunna identifieras med andra naturliga egenskaper (liksom för att kunna definieras i andra naturliga termer). Men involverar inte detta ett substantiellt ställningstagande? Skulle inte t. ex. utilitarismen förneka det? (Utilitarismen hävdar ju att rätt är det som ger upphov till åtminstone lika stor välfärd som varje annat tillgängligt alternativ; detta låter inte så komplext. )

4. 5. 1 Problem för icke-reduktiv naturalism (forts. ) (2) Anhängare av icke-reduktiv naturalism (t. ex. N. L. Sturgeon) menar att egenskaperna bra, dåligt, rätt och fel inte kan reduceras till andra egenskaper, men att de likväl själva står för helt naturliga egenskaper (snarare än icke-naturliga egenskaper, som t. ex. G. E. Moore menade). Men vad har de egentligen för grund till att påstå att moraliska egenskaper är naturliga, snarare än icke-naturliga, egenskaper? Sturgeon har blivit känd bl. a. för att han har försvarat uppfattningen att grunden till att moraliska egenskaper är naturliga egenskaper består i att moraliska egenskaper, precis som andra naturliga egenskaper, kan ingår i orsaksförklaringar. Detta är något som Moore (och de flesta av hans efterföljare) förnekar, vilket är en av anledningarna till att Moore menade att moraliska egenskaper inte kan vara naturliga egenskaper. Så om Sturgeon kan göra troligt att moraliska egenskaper kan ingå i kausalförklaringar, så skulle det utgöra ett rätt starkt skäl till att tro att moraliska egenskaper är naturliga egenskaper. Men gör Sturgeon det troligt att moraliska egenskaper kan ingå i kausalförklaringar? Sturgeon presenterar olika exempel som han menar visar att det förhåller sig så: t. ex. menar han att det faktum att någon är en dålig person mycket väl kan vara orsaken till att personen beter sig illa; liksom att det faktum att fördelningen av olika nyttigheter i ett samhälle är orättvis kan vara vad som orsakar ett uppror i samhället. Men hur övertygande är dessa exempel?

4. 5. 1 Problem för icke-reduktiv naturalism (forts. ) I stort sett alla i metaetiken – inklusive icke-reduktiva naturalister – är överens om att moraliska egenskaper supervenerar på andra, naturliga egenskaper. Vad detta innebär är helt enkelt att om t. ex. en person har den moraliska egenskapen att vara en dålig person, så har personen denna egenskap i kraft av att hen har en eller flera andra egenskaper (t. ex. att hen är grym, egoistisk, manipulativ, etc. ); liksom att om en handling har egenskapen att vara rätt, så måste den ha denna egenskap till följd av en eller flera naturliga egenskaper hos handlingen (t. ex. att den främjar den totala lyckan, att den involverar ett löfteshållande, eller liknande). Ibland uttrycks supervenienstanken i termer av att: skillnader i moraliska egenskaper implicerar skillnader i naturliga egenskaper; d. v. s. om vi jämför två handlingar av vilka den ena är moraliskt rätt medan den andra är moraliskt fel, så implicerar denna skillnad att det måste finnas någon skillnad i naturliga egenskaper mellan de två handlingarna som kan förklara varför den ena handlingen är rätt medan den andra är fel. I ljuset av detta kan vi fråga oss om det verkligen är så rimligt att tro, som Sturgeon menar, att moraliska egenskaper kan ha kausal betydelse. Är det inte rimligare att tro att vad som utgör den kausala förklaringen till en dålig persons dåliga beteende är de naturliga egenskaper på vilka personens dålighet supervenerar, t. ex. hens egoism, känslokyla, etc. ? Och i rättviseexemplet: ligger det inte närmare till hands att tänka sig att vad som utgör orsaken till upproret är det empiriska faktumet att många människor i det relevanta samhället saknar tillgång till relevanta nyttigheter, snarare än att fördelningen av de relevanta nyttigheterna har den moraliska egenskapen att vara orättvis? Om kritiken ovan mot Sturgeon stämmer, så tycks vi vara tillbaka vid frågan om vad som skulle kunna utgöra grunden till att tro att moraliska egenskaper som rätt, fel, bra och dåligt är sui generis naturliga (snarare än icke-naturliga) egenskaper.