Metaetik FRELSNING 2 EMOTIVISM Frelsning 2 Emotivism 1

Metaetik FÖRELÄSNING 2: EMOTIVISM

Föreläsning 2: Emotivism 1. Vad är emotivism? 4. Argument mot emotivismen 4. 1 Osäkerhet 2. Moralisk kognitivism vs. Moralisk ickekognitivism 2. 1 Moralisk kognitivism 2. 2 Moralisk icke-kognitivism 3. Argument för emotivismen 3. 1 Motiv-internalism 3. 2 Förnekandet av moraliska egenskaper 3. 3 Bristande konvergens 4. 2 Gradskillnader 4. 3 Oenighet 4. 4 Misstag 4. 5 Frege-Geach problemet

1. Vad är emotivism? G. E. Moore lanserade i Principia det så kallade öppna frågans argument, vilket var tänkt att visa att termen ”bra” (engelskans ”good”) är odefinierbar; att ”bra” betyder bra, och ingenting annat. Moore menade vidare att detta innebär att ”bra” står för – eller refererar till – en särskild värdeegenskap, en icke-naturlig egenskap som inte kan reduceras till någon annan egenskap (vare sig till någon naturlig eller övernaturlig). Emotivismen (vilken fr. a. brukar förknippas med A. J. Ayer och C. S. Stevenson) var en tidig reaktion på Moores argument i Principia. Emotivismen accepterar den öppna frågans argument, och därmed också att ”bra” inte kan definieras. Emotivismen förnekar emellertid att termer som ”bra”, ”dåligt”, ”rätt” och ”fel” refererar till några särskilda egenskaper över huvud taget. Syftet, eller funktionen, med moraliska utsagor, enligt emotivismen, är inte att beskriva hur det förhåller sig i världen, utan istället att ge uttryck för positiva eller negativa inställningar eller attityder gentemot olika saker (samt möjligen också till att påverka andras beteenden).

1. Vad är emotivism? Yttranden som: ”Rasism är moralist förkastligt” och ”Att skänka en summa pengar varje månad till välgörenhet är det moraliskt riktiga att göra” syftar till att ge uttryck för en form av ogillande eller avsky gentemot rasism, respektive gillande av att skänka pengar varje månad till välgörenhet. Yttrandena ger uttryck för emotioner eller känslor gentemot beteendena ifråga, snarare än för trosföreställningar eller övertygelser om att det förehåller sig på ett visst sätt i världen. (Jämföra med hur vi ger uttryck för t. ex. smärta genom att utropa ”Aj!” när vi t. ex. bränner oss, eller för kärlek till ett fotbollslag genom att sjunga med i en hejaramsa (eller för avsky inför motståndarlaget genom att bua varje gång de får bollen). I dessa fall gör vi inte anspråk på att beskriva hur det förhåller sig i något särskilt avseende, utan vi ger just uttryck för en eller annan känsla. )

1. Vad är emotivism? En följd av det som just sagts (enligt de allra flesta emotivister, åtminstone) är att moraliska utsagor eller yttranden varken är sanna eller falska. Detta eftersom emotioner av det slag det här är fråga om inte utgör exempel på det slags ting som kan vara sanna eller falsa (”Aj!”, ”Bu!”, ”Heja!”, o. s. v. tycks inte i någon begriplig mening kunna vara sanna eller falska). Det är förstås sant att en person som ger uttryck för t. ex. en genuin avsky mot rasism, också hyser emotionen avsky mot just rasism. Men notera att det är en avgörande skillnad mellan att rapportera att ”jag avskyr rasism”, och att ge uttryck för avskyn genom att utropa ”Bort med rasismen!”. Det förra kan naturligtvis vara sant eller falskt, beroende på om jag verkligen avskyr rasism eller inte. Men utropet ”Bort med rasismen!” kan inte i någon begriplig mening vara sant eller falskt; det är inte ett omdöme om hur det förhåller sig i ett visst avseende, utan just ett utrop – ett uttryck för något jag känner.

2. Moralisk kognitivism vs. Moralisk icke-kognitivism Emotivismen utgör ett exempel på en mer generell typ av metaetisk position som brukar kallas för icke-kognitivism (engelska: ”non-cognitivism”), eller lite mer specifikt moralisk icke-kognitivism, och som kan kontrasteras mot moralisk kognitivism. Men vari består skillnaden mellan moralisk kognitivism och moralisk icke-kognitivism? Vi nämnde under den första föreläsningen att en viktig fråga inom metaetiken gäller vad för slags medvetandetillstånd som vi ger uttryck för när vi talar och tänker kring substantiella moraliska frågor (d. v. s. frågor om vad som moraliskt rätt och fel, gott och ont, etc. ). M. a. p. denna fråga kan vi skilja mellan två huvudsakliga alternativ: (i) att vi ger uttryck för trosföreställningar eller övertygelser (engelska: ”beliefs”) – d. v. s. för medvetandetillstånd med kognitivt innehåll. (ii) att vi primärt ger uttryck för inställningar eller attityder – för medvetandetillstånd som saknar kognitivt innehåll

2. 1 Moralisk kognitivism är uppfattningen att det första alternativet på den förra sidan är det korrekta. Lite mer specifikt kan kognitivismen sägas omfatta två komponenter: (A) Dels att moraliska utsagor ger uttryck för trosföreställningar eller övertygelser; och (B) Dels att moraliska utsagor kan vara sanna eller falska. (B) är en komponent av moralisk kognitivism helt enkelt därför att trosföreställningar/övertygelser utgör just det slags ting som kan vara sanna eller falska (metaetiker hänvisar inte sällan till detta i termer av att trosföreställningar är ”truth-apt”). Trosföreställningar har vad vi kan kalla för kognitivt innehåll: de handlar om hur det förhåller sig i världen; deras syfte eller funktion är att beskriva hur det förhåller sig i något avseende. T. ex. har min trosföreställning att bordet framför mig är runt det kognitiva innehållet att bordet framför mig är runt! Och min trosföreställning att bordet framför mig är runt är sant om (och endast om) detta innehåll motsvarar, överensstämmer, eller korresponderar med hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten – d. v. s. om (och endast om) bordet framför mig faktiskt är runt (om bordet framför mig har egenskapen att vara runt). Om bordet framför mig inte har denna egenskap – om det t. ex. egentligen är fyrkantigt – så är min trosföreställning istället falsk. Enligt den moraliska kognitivismen förhåller det sig på samma sätt m. a. p. moraliska utsagor: min utsaga att ”Rasism är moraliskt förkastligt” ger uttryck för en trosföreställning vars kognitiva innehåll består just i det att rasism är moraliskt förkastligt – att rasism har egenskapen att vara moraliskt förkastligt. Och min utsaga är vidare sann om (och endast om) innehållet i min trosföreställning överensstämmer med ett faktum om hur det förhåller sig i världen, nämligen om (och endast om) det verkligen är så att rasism har egenskapen att moraliskt förkastligt. Skulle rasism sakna denna egenskap vore min utsaga, enligt den moraliska kognitivismen, falsk.

2. 1 Moralisk kognitivism (forts. ) Moraliska kognitivism implicerar inte att det verkligen finns några sanna moraliska påståenden. Den flesta företrädare för moralisk kognitivism menar förvisso att vissa moraliska påståenden är sanna. Men den moraliska kognitivismen är likväl fullt förenlig med ståndpunkten att alla moraliska utsagor i själva verket är falska! Denna ståndpunkt brukar kallas för moralisk misstagsteori eftersom dess anhängare (t. ex. J. L. Mackie) menar att vi kontinuerligt misstar oss när vi i våra moralomdömen tillskriver moraliska egenskaper som rätt, fel, bra och dåligt till olika saker: enligt misstagsteorin existerar det inga sådana egenskaper, varför alla omdömen som tillskriver sådana egenskaper till olika saker måste vara falska. (Vi kommer att återkomma till moralisk misstagsteori i senare föreläsningar. )

2. 2 Moralisk icke-kognitivism Enligt den moraliska icke-kognitivismen gäller istället att moraliska utsagor inte uttrycker medvetandetillstånd med kognitivt innehåll (t. ex. trosföreställningar), utan icke-kognitiva medvetandetillstånd. Enligt den emotivistiska varianten av icke-kognitivism rör det sig, som vi såg tidigare, om uttryck för emotioner eller känslor; om (lite grovt) uttryck för känslor av gillande eller ogillande. Det finns numer flera olika varianter av icke-kognitivistiska positioner i metaetiken, vid sidan av emotivismen. Ett sådant exempel är den så kallade preskriptivismen som utvecklats och försvarats fr. a. av R. M Hare. Enligt preskriptivismen uttrycker moraliska utsagor befallningar eller föreskrifter (engelska: ”prescriptions”). Utsagan ”Det är fel att stjäla”, t. ex. , kan, enligt preskrivitismen, analyseras som en uppmaning att inte stjäla (”Stjäl inte!”). Under senare år har alltmer sofistikerade former eller varianter av icke-kognitivism utvecklats, inte minst av Simon Blackburn och Allan Gibbard, enligt vilka moraliska utsagor ger uttryck för tämligen komplexa attityder eller inställningar. Vi kommer emellertid inte här att gå in närmare på de övriga varianterna av icke-kognitivism.

2. 2 Moralisk icke-kognitivism (forts. ) En aspekt av icke-kognitivismen som måste understrykas (och som vi kort berörde tidigare i relation till emotivismen) är att den inte utgör uppfattningen att moraliska utsagor handlar om eller beskriver våra egna medvetandetillstånd; inte ens våra egna inställningar eller attityder. Det är inte fallet enligt icke-kognitivismen att en utsaga som ”rasism är moraliskt förkastligt” betyder detsamma som ”jag ogillar rasism”. En position enligt vilken ”rasism är moraliskt förkastligt” betyder detsamma som ”jag ogillar rasism” vore en kognitivistisk teori, nämligen en teori enligt vilken moraliska utsagor ger uttryck för trosföreställningar om våra egna mentala tillstånd (om våra egna gillanden och ogillanden), och enligt vilken moraliska utsagor också skulle vara sanna eller falska beroende på om utsagorna rapporterar våra medvetandetillstånd på ett korrekt sätt.

3. Argument för emotivismen 3. 1 Motiv-internalism Det mest inflytelserika argumentet för emotivismen har att göra med den nära koppling som tycks finnas mellan våra uppfattningar i moraliska frågor och vår motivation att också handla i överensstämmelse med dessa uppfattningar. Det framhålls ofta i diskussionen att trosföreställningar (”beliefs”) inte är i sig själva motiverande: mina trosföreställningar att t. ex. himlen är blå, att Stefan Löfven är statsminister i Sverige, att bordet framför mig är runt, o. s. v. , tycks inte på egen hand bidra med någon som helst motivation hos mig att handla på vissa sätt. Om de däremot kombineras med någon form av önskning eller begär (”desire”) kan de däremot vara del av vad som får mig att handla: om jag t. ex. är ute efter att handla ett runt bord, och jag tror att bordet framför mig är runt, så kan denna kombination av medvetandetillstånd (min önskan att köpa ett runt bord och min trosföreställning att bordet framför mig är runt) få mig att t. ex. titta på priset och kanske t. o. m. att köpa bordet. Men tagen för sig tycks inte trosföreställningen förse mig med någon motivation över huvud taget. Moraliska uppfattningar förefaller emellertid vara annorlunda i detta avseende: uppfattningar som att t. ex. rasism är moraliskt förkastligt, att det är fel att stjäla, och att det är rätt att skänka åtminstone en viss summa pengar till välgörenhet varje månad, tycks vara nära förenade med åtminstone en viss motivation hos de personer som omfattar dem att också handla i överensstämmelse med dem; många filosofer menar att det t. o. m. gäller med begreppslig nödvändighet att vi är (i åtminstone någon utsträckning) motiverade att handla i enlighet med våra moraliska uppfattningar.

3. 1 Motiv-internalism (forts. ) Om det är så att trosföreställningar inte har någon direkt koppling till motivation, så har många filosofer argumenterat för att detta talar starkt för emotivismen. För emotioner har en nödvändig koppling till motivation: att gilla något är, begreppsligt, delvis en fråga om att vara dragen till det, medan det att ogilla någonting, begreppsligt, delvis är en fråga om att sky eller undvika det. Genom att analysera moraliska utsagor som uttryck för emotioner (eller andra icke-kognitiva medvetandetillstånd), snarare än som uttryck för trosföreställningar, kan vi därför på ett till synes enkelt och naturligt sätt göra reda för kopplingen mellan moral och motivation. (Detta hänvisas ibland till som att emotivismen, till skillnad från kognitivistiska positioner, kan göra reda för moralens praktikalitet. )

3. 1 Motiv-internalism (forts. ) Kommentar: Det föregående argumentet vilar tungt på idén att det verkligen råder en begreppslig koppling mellan moraliska uppfattningar och motivation, en tes som brukar kallas för internalism, eller, för att hålla isär den från andra teser med samma beteckning, för motiv-internalism: Motiv-internalism: Det gäller med begreppslig nödvändighet att vi är (i åtminstone någon utsträckning) motiverade att handla i enlighet med våra moraliska uppfattningar. Om motiv-internalismen vore riktig skulle det alltså vara begreppsligt sant att en person som hävdar att t. ex. en viss handling är moraliskt rätt, men samtidigt helt saknar motivation att utföra den, inte genuint menar att handlingen är moraliskt rätt (personen kanske snarare vill lura dig, eller bara beskriva vad som anses rätt av majoriteten i hens samhälle, men hen själv kan inte hysa uppfattningen).

3. 1 Motiv-internalism (forts. ) Kommentar (forts. ): Hur rimlig är motiv-internalismen? Kritiker medger förvisso att det ofta råder ett nära samband med moraliska övertygelser och motivation, men de menar att detta inte gäller undantagslöst. Åtminstone i vissa fall kan människor, enligt kritikerna, verkligen hysa en viss moralisk uppfattning, eller yttra en viss moralisk utsaga, utan att någon som helst motivation är förknippad med detta. Alternativet till motiv-internalism, som kritikerna kan sägas vara anhängare av, kan vi kalla för motiv-externalism: Motiv-externalism: Det råder inte någon begreppsligt nödvändig koppling mellan moraliska omdömen och motivation. Moraliska omdömen tenderar att motivera människor snarare till följd av att vi genom uppfostran, socialt tryck, mm. , har införlivat en önskan eller ett begär (”desire”) att handla i enlighet med våra moraliska uppfattningar.

3. 2 Förnekandet av moraliska egenskaper Emotivismen är enklare än både metaetisk värdeobjektivism, i det avseendet att den förnekar existensen av någonting sådant som moraliska (eller mer generellt värde-) egenskaper. Eftersom moraliska utsagor enligt emotivismen är uttryck för icke-kognitiva attityder eller inställningar gentemot olika saker, så refererar sådana utsagor inte till några särskilda egenskaper över huvud taget, varför emotivister kan vara helt obekymrade om vad för slags egenskaper som moraliska egenskaper skulle kunna tänkas vara, liksom m. a. p. frågan om hur vi skulle kunna nå kunskap om sådana egenskaper om de funnes. Kommentar: (i) Styrkan i detta argument är avhängig rimligheten i de försök som (inte minst under senare år) har gjorts av värdeobjektivister att faktiskt redogöra för naturen hos moraliska egenskaper och hur vi kan nå kunskap om dem. Vi kommer att återkomma till dessa försök i senare föreläsningar, varför vi här får lämna detta argument hängande lite grann i luften. (ii) Det finns dock en ytterligare tänkbar respons på argumentet: emotivister är inte ensamma i metaetiken om att förneka existensen av moraliska egenskaper. Det gör ju även anhängare av den så kallade misstagsteorin, vilka menar att moraliska utsagor verkligen uttrycker trosföreställningar, vilkas innehåll dock aldrig motsvaras av någonting i verkligheten varför alla moraliska utsagor är falska! (iii) Argumentet biter inte på metaetisk naturalism.

3. 3 Bristande konvergens ”Åsikter i sakfrågor tycks konvergera mot en gemensam ståndpunkt. Men så är det inte i värdefrågor. Där tycks åsiktsskillnader mycket väl kunna består för evigt. Alltså är åsikter i värdefrågor inga åsikter om hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Alltså är de istället [icke-kognitiva] inställningar” (Bergström, s. 31 -32). Kommentar: Det finns åtminstone tre problem med detta argument. (i) Hur djupgående är egentligen oenigheten i moraliska (eller värde-) frågor? Det förekommer så klart många skillnader i moraliska uppfattningar såväl i som mellan olika samhällen, kulturer, och historiska epoker. Men frågan är om de manifesterar skillnader i fundamentala eller grundläggande moraliska principer och värderingar, eller om det snarare är så att skillnader i levnadsomständigheter påverkat vad som utgör rimliga implementeringar av vad som ytterst utgör gemensamma principer och värderingar. (ii) För det andra kan en undra hur omfattande konvergensen mot en gemensam ståndpunkt är i sakfrågor. I t. ex. många samhällsvetenskaper (statsvetenskap, nationalekonomi, ekonomisk historia, mm. ) förefaller det råda utbredd oenighet i många frågor. (iii) För det tredje är det viktigt också att notera att även om det verkligen skulle vara så att det råder större oenighet på moralens område än på många andra områden, så följer det inte att åsikter i moralfrågor måste vara uttryck för emotioner eller andra icke-kognitiva inställningar, snarare än för trosföreställningar. Det kan ju istället vara så att just moralfrågor är särskilt svåra att nå fram till korrekta svar på!

4. Argument mot emotivismen 4. 1 Moralisk osäkerhet Hur kan emotivismen förklara förekomsten av osäkerhet i moralfrågor? Emellanåt är de allra flesta av oss osäkra på var vi egentligen står i moraliska frågor (kanske t. ex. med avseende på om det vore en god idé att tillåta aktiv dödshjälp på våra sjukhus; huruvida det är dags att införa medborgarlön; hur höga skatter bör vi ha; är det moraliskt acceptabelt att äta kött; o. s. v. ). I relation till sådan här osäkerhet tycks det som om emotivismen måste hävda att vår osäkerhet visar att vi saknar såväl en positiv som en negativ inställning till sakerna ifråga (att vi varken gillar eller ogillar medborgarlön, köttätande, o. s. v. ). Men detta duger inte, enligt kritikerna. För vår osäkerhet involverar också en önskan om att finna eller komma fram till ett svar på de relevanta frågorna. Och emotivismen kan inte göra reda för denna önskan: den kan som mest säga att många av oss i så fall hyser en önskan om att anamma en inställning eller attityd gentemot dessa saker – att se till att vi antingen gillar eller ogillar dem. Men detta är märkligt, menar kritikerna: varför skulle vi hysa en sådan önskan? Kommentar: Kanske skulle en emotivist som svar kunna framhålla att det inte är särskilt märkligt att tro att de flesta människor hyser en önskan om att inta en positiv eller negativ attityd gentemot det slags frågor som vi nämnde tidigare. Moraliska frågor är trots allt praktiska frågor – bör vi stödja eller medverka till införandet av medborgarlön, avskaffandet av kött i livsmedelsbutiker, tillåtandet av aktiv dödshjälp på våra sjukhus, o. s. v. ? Att bara strunta i, eller nöja sig med att inte ha någon särskild inställning alls till sådana frågor, är nog i många sammanhang inget riktigt alternativ: vi kanske måste ta ställning för att komma vidare.

4. 2 Gradskillnader En andra invändning mot emotivismen, vilken också har med osäkerhet att göra, är följande. Som Bergström påpekar kan våra åsikter i moral- och värdefrågor ”variera i två dimensioner”: (A) Dels kan vi vara mer eller mindre säkra i våra åsikter (vi kan t. ex. luta åt att det nog vore bra medborgarlön, men känna oss övertygade om att aktiv dödshjälp borde tillåtas på våra sjukhus). (B) Dels kan vi också tillskriva olika stort värde till olika saker – vissa saker är bättre eller mer värdefulla än andra, och vissa beteenden är kanske mer felaktiga än andra (även om båda är fel). Vad det gäller (B) kan emotivismen till synes rätt enkelt förklara fenomenet ifråga med hänvisning till att vi kan hysa ett mer eller mindre starkt gillande eller ogillande inför olika saker (ju starkare gillande, desto mer värdefullt eller mer rätt; och ju starkare ogillande desto sämre eller mer felaktigt). Men vad kan emotivismen egentligen säga om (A)? (Notera att (A) skiljer sig från det vi talade om i den första invändningen. I den första invändningen diskuterades hur emotivismen skulle kunna göra reda för fall i vilka vi inte har någon åsikt över huvud taget; där vi är osäkra på om vi skall anse det ena eller det andra. I (A) gäller frågan istället hur emotivismen kan göra reda för skillnader i grader av övertygelse – för att vi kan vara väldigt övertygade i en viss moralisk fråga, men bara ganska övertygade i en annan. )

4. 2 Gradskillnader (forts. ) Kommentar: En del emotivister har försökt svara på det här problemet med hänvisning till att grader av säkerhet och osäkerhet i själva verket endast är uttryck för grader av säkerhet och osäkerhet i sak- eller faktafrågor, och inte i moralfrågor. Om jag t. ex. lutar åt, men är långt ifrån säker på, att medborgarlön vore en bra idé, så är detta i själva verket uttryck för, säg, en osäkerhet m. a. p. t. ex. vilka konsekvenserna kommer att bli av att införa medborgarlön, men inte m. a. p. själva den moraliska frågan om medborgarlön i sig är någonting bra. Detta verkar emellertid inte vara något helt övertygade svar på problemet. För det är väl fullt möjligt att vara osäker även m. a. p. helt grundläggande normer och värderingar, vilka inte är beroende av åsikter i sakfrågor över huvud taget? (Är det inte t. ex. fullt möjligt att luta åt, men inte vara alldeles säker på, att det finns en grundläggande plikt att främja den allmänna välfärden? ) Det mer grundläggande problemet här kanske sägas bestå i att det slags osäkerhet som vi här är intresserade av (d. v. s. grader av säkerhet och osäkerhet) tycks förutsätta att det finns – eller i alla fall att vi till vardags antar att det finns – en av oss själva oberoende verklighet i vilken det faktiskt förhåller sig på det ena eller andra sättet i moraliskt hänseende. Men enligt emotivismen syftar ju moraliska utsagor inte till att uttala sig om eller beskriva hur det förhåller sig i verkligheten, utan istället till att ge uttryck för känslor (inställningar, attityder) gentemot olika saker. Men sådana känslor (inställningar, attityder) tycks inte riktigt vara förenliga med det slags osäkerhet som vi här har talat om.

4. 3 Oenighet En annan aspekt av vår moraliska praktik som emotivismen, enligt flera kritiker, inte kan göra reda för på ett tillfredsställande sätt är oenighet i moralfrågor. I moraliska diskussioner antar vi väl vanligen att den vi diskuterar med har fel (och att vi själva har rätt); att själva poängen eller syftet med diskussionen är att övertyga den andra parten om att den har fel. Men om moraliska utsagor endast är uttryck för inställningar eller attityder gentemot olika saker, och därför inte kan vara sanna eller falska, så tycks det inte som om de olika sidorna i en moralisk diskussion verkligen är oense om någonting över huvud taget! Kommentar: Emotivister har argumenterat för att även om många människor kanske tänker sig att de, när de diskuterar moralfrågor, är genuint oense med varandra, så skulle de efter lite reflektion komma att hålla med om att vad de ägnar sig åt snarare är att försöka påverka varandras beteenden och attityder. Enligt emotivismen är poängen med moraliska diskussioner att få andra att dela våra egna inställningar eller attityder gentemot olika saker. Och detta är någonting mycket viktigt: samarbete och samhällelig stabilitet är avhängiga att människor inte alltför oense i moralfrågor. Är detta ett övertygande svar? I många fall är vi kanske inte alls intresserade av att påverka andras beteenden eller attityder, utan bara av att komma fram till sanningen om hur det faktiskt förhåller sig. (Möjligen skulle dock emotivisten här återigen kunna försöka hänvisa till att detta säkert är hur många av oss tänker på saken innan vi reflekterat närmare över den. Men vad vi egentligen ägnar oss åt, oavsett vad vi tror pre-reflektivt, är att försöka påverka andras beteenden och inställningar. )

4. 4 Misstag Det händer emellanåt att vi ändrar ståndpunkt i en moralisk fråga, och vanligen anser vi väl då också att vår tidigare ståndpunkt var felaktig, medan vår nya ståndpunkt är korrekt. Men hur skulle det kunna vara möjligt att missta sig i en moralisk fråga, om emotivismen vore riktig? Det som skett, givet emotivismen, torde bara vara att emedan en tidigare hyste en viss inställning gentemot något, så hyser en nu en motsatt inställning till samma sak. Men givet att inställningar inte kan vara sanna eller falska, så är det svårt att se i vilken mening den tidigare inställningen skulle kunna sägas ha varit felaktig eller ett misstag (eller den nya inställningen korrekt). Kommentar: Emotivisten kan möjligen föreslå att när vi ändrar ståndpunkt i moraliska frågor, och betraktar vår tidigare ståndpunkt som ett misstag, så kan det faktiskt stämma i åtminstone den betydelsen att vår tidigare ståndpunkt var baserad på felaktiga övertygelser i sakfrågor. För att ta ett av Bergströms exempel: Vi kan tänka oss en person som tidigare ansåg att kärnkraften bör bevaras, men som nu anser att den bör avvecklas, och som hänvisar till sin tidigare ståndpunkt som felaktig p. g. a. att den var baserad på bristande kunskap om konsekvenserna av att bevara kärnkraften. Det är dock någonting väldigt märkligt över att kalla en inställning eller attityd (t. ex. en känsla av ogillande) för ett misstag bara för att den är betingad av falska åsikter i sakfrågor. En person kan mycket väl hysa en positiv attityd (en förhoppning eller en önskan) om att det skall bli sol imorgon, till följd av den falska trosföreställningen att om det inte blir sol imorgon kommer alla hus i grannskapet att sjunka i gyttjan efter dagens regn. Men vi skulle knappast kalla denna persons önskan eller förhoppning om sol för ett misstag av denna anledning.

4. 5 Frege-Geach problemet går, i ett nötskal, ut på att om någon form av ickekognitivism (t. ex. emotivismen) är korrekt, så måste meningen eller betydelsen hos moraliska utsagor variera beroende på om innehållet i utsagan verkligen hävdas av talaren eller inte. Men när vi reflekterar över vår moraliska praktik tycks det inte som om vi vanligen tänker oss eller tror att meningen hos moraliska utsagor varierar på detta sätt. Därför måste det antingen vara så att icke-kognitivismen är felaktig, eller så misstar vi oss på ett djupgående sätt i våra trosföreställningar om hur moraliskt språkbruk fungerar. Och ställda inför dessa alternativ menar många filosofer att det enklaste och (därför? ) mest attraktiva alternativet är att förkasta icke-kognitivismen (inklusive emotivismen).

4. 5 Frege-Geach problemet (forts. ) Det finns en lång rad sätt på vilka vi kan använda oss av moraliska termer utan att faktiskt fälla moraliska omdömen. Vi kan till exempel använda moraliska termer i: (A) Konditionalsatser: Om jag t. ex. säger att ”Om det är moraliskt fel att ljuga, så är det moraliskt fel att få lillebror att ljuga”, så hävdar jag inte att det är moraliskt fel att ljuga; allt jag säger är att om det är moraliskt fel att ljuga, så är det moraliskt fel att få lillebror att ljuga. (B) Disjunktioner. Om jag säger att det ”Det är moraliskt fel att ljuga eller att stjäla”, så hävdar jag återigen inte att det är moraliskt fel att ljuga; allt jag säger är att det är fel att ljuga eller att stjäla. (C) Rapporter. Om jag säger att ”Anders tror att det är fel att ljuga”, så rapporterar jag bara vad Anders tror; jag själv hävdar ingenting om det felaktiga i att ljuga. (Det kan naturligtvis vara så att jag håller med Anders, men det följer inte av mitt yttrande. ) (D) Ställandet av frågor. Anta att jag frågar någon: ”Är det moraliskt fel att ljuga? ” Återigen hävdar jag inte att det är moraliskt fel att ljuga; allt jag gör är att fråga en annan person hur det förhåller sig med den saken. Om emotivismen vore riktig, så är betydelsen eller meningen i utsagor i vilka jag verkligen hävdar någonting moraliskt – i vilka jag verkligen hävdar att det t. ex. är fel att ljuga, att stjäla, o. s. v. – den att jag ger uttryck för ett gillande eller ogillande av något: ”Usch för att stjäla!”, ”Bu för att ljuga!”, etc. Men när moraliska utsagor förekommer i kontexter som (A)-(D) hävdar jag ingenting substantiellt moraliskt över huvud taget. Jag ger därmed inte heller uttryck för någon särskild inställning eller attityd. Men detta innebär att moraliska utsagor, när de görs i kontexter som (A)-(D), enligt emotivismen måste ha en annan innebörd än när samma utsagor används för att hävda någonting substantiellt!

4. 5 Frege-Geach problemet (forts. ) Varför är då detta ett problem för emotivismen? Jo, helt enkelt därför att det förefaller väldigt kontraintuitivt att meningen eller betydelsen hos moraliska utsagor skulle variera på det här sättet. Vi kan illustrera det märkliga i detta med hjälp av följande två exempel: Exempel 1: Anta att jag frågar dig: ”Tror du att det är moraliskt fel att stjäla? ” Det tycks fullkomligt rimligt för dig att svara ”Javisst, att stjäla är moraliskt fel”. Men emotivisten tycks behöva förneka att ditt svar vore begripligt eller rimligt. Detta p. g. a. att när jag frågade dig huruvida (eller om) det är fel att stjäla, så hävdade jag inte att det faktiskt är fel att stjäla, medan du, i ditt svar, gör just det! Så givet att emotivisten måste mena att betydelsen av moraliska utsagor varierar beroende på om de involverar ett hävdande eller inte, så följer att utsagan ”fel att stjäla” betyder någonting annat i ditt svar än vad det gör i min fråga. Och därmed utgör inte ditt svar heller något svar på min fråga (du kunde lika gärna ha svarat ”Pluto” eller ”tågstation”). Men detta tycks verkligen gå emot hur vi normalt uppfattar eller förstår vårt moraliska språkbruk.

4. 5 Frege-Geach problemet (forts. ) Exempel 2: Ett annat exempel skulle kunna vara följande: Låt oss utgå härledningsregeln modus ponens; d. v. s. 1. P 2. Om P så Q 3. Alltså: Q Logiken säger oss att argument med formen ovan är giltiga, alldeles oavsett vad vi stoppar in istället för P och Q. T. ex. 4. Sokrates är människa. 5. Om Sokrates är människa, så är Sokrates dödlig. 6. Alltså: Sokrates är dödlig. Detta argument är logiskt giltigt: om premisserna är sanna, så är även slutsatsen sann.

4. 5 Frege-Geach problemet (forts. ) Men låt oss nu betrakta följande argument: 7. Tortyr är fel. 8. Om tortyr är fel, så är det fel av regeringar att beordra sina soldater att utföra tortyr. 9. Alltså: Det är fel av regeringar att beordra sina soldater att utföra tortyr. Det här tycks vara ett logiskt giltigt argument. Vi kan föra en substantiell diskussion om huruvida premisserna är rimliga eller inte, men argumentet ser ut att vara giltigt i åtminstone den betydelsen att om premisserna är sanna, så är slutsatsen sann. Men emotivismen tycks inte kunna hålla med om att ovan utgör ett logiskt giltigt argument. För i premiss 7 hävdas att tortyr är fel, vilket enligt emotivismen då innebär att där ges uttryck för ett ogillande av tortyr (den betyder ”Usch för tortyr!”). I premiss 8 hävdas emellertid inte att tortyr att fel, varför betydelsen av ”tortyr är fel” i premiss 8 måste skilja sig från betydelsen av ”tortyr är fel” i premiss 7. Och om betydelsen av ”tortyr är fel” skiljer sig åt i de båda premisserna, så kan vi inte på ett giltigt sätt, ens om premisserna är sanna, härleda slutsatsen i 9: det vore ett fall av ekvivokation, ett logiskt felslut till följd av en sammanblandning av betydelsen hos de ingående termerna. [Jämför: 10. Majsvälling är bättre än ingenting. 11. Ingenting är bättre än hamburgare. 12. Alltså: Majsvälling är bättre än hamburgare. Detta utgör ett exempel på en ekvivokation eftersom ”ingenting” i premiss 10 uppenbarligen betyder någonting annat än vad ”ingenting” i premiss 11 gör. I premiss 10 betyder det ungefär ”ingenting alls”, medan det i premiss 11 snarare betyder ”ingen annan maträtt”. ] Men 7 -9 tycks inte involvera någon ekvivokation! Det tycks väldigt kontraintuitivt att påstå att betydelsen av ”tortyr är fel” skulle skilja sig åt mellan premisserna 7 och 8. Men emotivismen tycks implicera att så måste vara fallet.