Metaetik FRELSNING 4 VRDEOBJEKTIVISM Frelsning 4 3 Argument

Metaetik FÖRELÄSNING 4: VÄRDEOBJEKTIVISM

Föreläsning 4 3. Argument mot värdeobjektivism 1. Vad är värdeobjektivism? 3. 1 Bristande motivation 1. 1 Värdeobjektivism och naturalism: en likhet och två skillnader 3. 1. 1 Kommentar 1. 2 Vad är en icke-naturlig egenskap? 1. 3 Utvikning om relationen mellan värdeobjektivism och supernaturalism 3. 2 Motsatt motivation 3. 2. 1 Kommentar 3. 3 Värdespråket blir otillgängligt 2. Argument för värdeobjektivism 3. 3. 1 Kommentar 2. 1 Språklig form 2. 2 Epistemologiska uppfattningar 2. 3 Humes lag (normativitet) 2. 3. 1 Kommentar 4. Kort sammanfattning (föreläsningar 2 -4)

1. Vad är värdeobjektivism? 1. 1 Värdeobjektivism och naturalism: en likhet och två skillnader: Värdeobjektivismen är likt naturalismen en kognitivistisk position, d. v. s. en position enligt vilken: (A) Moraliska utsagor ger uttryck för trosföreställningar eller övertygelser (”beliefs”). (B) Moraliska utsagor kan vara sanna eller falska. Värdeobjektivismen skiljer sig emellertid från naturalismen på åtminstone följande sätt: (i) Till skillnad från semantisk naturalism, så förnekar värdeobjektivismen att värdetermer kan definieras i naturliga eller empiriska termer. (Moore menade att värdetermer inte kan definieras överhuvud taget – att de är odefinierbara: ”bra” betyder bra, ”rätt” betyder rätt, o. s. v. , och det är allt som går att säga om dem i semantiskt avseende. ) (ii) Till skillnad från samtliga former av naturalism, så menar värdeobjektivismen att värdetermer refererar till ett särskilt slags icke-naturliga värdeegenskaper. Påståenden som t. ex. att ”stöld är fel”, ”jämlikhet är bra”, och ”det är rätt att hålla ens löften”, innebär eller betyder att stöld har en särskild ickenaturlig värdeegenskap, nämligen egenskapen att vara fel, medan jämlikhet har en annan icke-naturlig egenskap, nämligen egenskapen att vara bra, och löfteshållande den icke-naturliga egenskapen att vara rätt. Och påståendena ifråga är sanna i så måtto som de saker som omtalas verkligen har de relevanta värdeegenskaperna som påståendena tillskriver dem; i annat fall är påståendena istället falska.

1. Vad är värdeobjektivism? 1. 2 Vad är en icke-naturlig egenskap? Värdeobjektivismen menar alltså att värdeord betecknar eller refererar till särskilda icke-naturliga värdeegenskaper (engelska: ”non-natural properties”). Men vad är egentligen skillnaden mellan naturliga och icke-naturliga egenskaper? Det vanligaste svaret (vilket vi också skall anta här) går ut på att naturliga (eller empiriska) egenskaper är de egenskaper som kan fastställas eller registreras i natur- och (möjligen) samhällsvetenskaperna, medan ickenaturliga egenskaper istället är egenskaper som inte kan fastställas eller registreras genom sådana vetenskaper. Värdeobjektivismen menar alltså (till skillnad från naturalismen) att värdeegenskaper tillhör den senare kategorin av egenskaper.

1. Vad är värdeobjektivism? 1. 3 Utvikning om relationen mellan värdeobjektivism och supernaturalism: Hur ser relationen ut mellan det som vi hittills har kallat för värdeobjektivism och vad som i metaetiken ofta kallas för supernaturalism? Enligt supernaturalismen har moraliska fakta sin grund i teologiska fakta – vanligen i fakta om Gud och om Guds befallningar. (i) Enligt vad vi kan kalla för en semantisk form av supernaturalism, så gäller att moraliska termer kan definieras, förvisson inte i naturliga termer såsom den semantiska naturalismen hävdar, men väl i teologiska termer: t. ex. ”bra” kanske definieras som ”vadhelst som gillas av Gud”, ”fel” som ”vadhelst som Gud förbjuder”, o. s. v. Den semantiska supernaturalismen håller alltså med t. ex. Moore om att moraliska termer inte kan definieras i naturliga eller empiriska termer. Men enligt Moore – liksom enligt det stora flertalet av samtida värdeobjektivister – faller emellertid semantisk supernaturalism offer för samma argument som den semantiska naturalismen, nämligen den öppna frågans argument: vi kan resa till synes fullt begripliga, öppna frågor om huruvida allt det som gillas av Gud är bra, om allt det som förbjuds av Gud är fel, etc. Så själva betydelsen av dessa termer kan inte rimligen vara den som den semantiska supernaturalismen föreslår.

1. Vad är värdeobjektivism? 1. 3 Utvikning om relationen mellan värdeobjektivism och supernaturalism (forts. ): (ii) Men vad med en ontologisk supernaturalism – d. v. s. en supernaturalism som likt ontologisk naturalism förnekar möjligheten att definiera moraliska termer, men likväl menar att de egenskaper som moraliska termer refererar till kan reduceras till andra egenskaper, nämligen till teologiska egenskaper (till egenskaper såsom att vara gillad eller ogillad Gud, att vara befalld eller förbjuden av Gud). Detta skulle förvisso gå emot Moores – och de flesta av hans efterföljares – idé att moraliska egenskaper inte kan reduceras till några andra egenskaper överhuvud taget. Men teologiska egenskaper är trots allt inte naturliga egenskaper – de kan inte registreras eller fastställas genom natur- eller samhällsvetenskaper. Så måste de inte därmed kvalificera som ickenaturliga egenskaper? Och måste inte supernaturalism därmed sägas utgöra i alla fall ett exempel på en värdeobjektivistisk teori? Det råder ingen riktig enighet i metaetiken om huruvida supernaturalismen skall klassificeras som ett exempel på värdeobjektivism, eller om värdeobjektivism skall begränsas till den Mooreanska positionen att moraliska termer är odefinierbara och refererar till egenskaper som inte kan reduceras till andra egenskaper (varken naturliga eller teologiska).

1. Vad är värdeobjektivism? 1. 3 Utvikning om relationen mellan värdeobjektivism och supernaturalism (forts. ): Eutyfron-argumentet: Ett oerhört inflytelserikt argument som haft till följd att väldigt få filosofer (åtminstone i den analytiska traditionen) ställt sig bakom supernaturalismen, är det så kallade Eutyfron-argumentet. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates bl. a. frågan om det som är fromt (eller möjligen Gudfruktigt) är fromt därför att det älskas av gudarna, eller om gudarna älskar det därför att det är fromt. Vi kan ställa samma fråga m. a. p. bra (dåligt) och rätt (fel): Är det goda gott därför att det älskas av Gud, eller älskas det av Gud därför att det är gott? Är det rätta rätt därför att Gud påbjuder det, eller påbjuds det av Gud därför att det är rätt? Det är svårt att se hur svaret skulle kunna vara annat än att Gud älskar det goda därför att det är gott, liksom att Han påbjuder det rätta därför att det är rätt. Om det omvända gällde skulle uppenbarligen vad som helst – inklusive folkmord, våldtäkt, slaveri – kunna vara gott och rätt om Gud älskade det eller påbjöd det. Det är klart: Gud skulle inte rimligen älska eller befalla dessa saker, men om Han gjorde det skulle det behöva klassificeras som rätt och gott om det var Guds attityder som bestämde vad som är rätt och gott. Och det verkar orimligt. Det finns en rätt omfattande diskussion om det här argumentet, och det finns de som försökt kritisera det. Men det finns inget svar på det som har nått någon mer utbredd acceptans. Jag kommer därför inte att uppehålla mig mer vid supernaturalismen. Med värdeobjektivism kommer jag hädanefter att avse ungefär Moores position, d. v. s. att moraltermer är odefinierbara och refererar till icke-naturliga egenskaper som inte kan reduceras till några andra egenskaper över huvud taget (varken till naturliga eller teologiska egenskaper).

2. Argument för värdeobjektivismen 2. 1 Språklig form: Moraliska utsagor har indikativ form. De är till formen sådana att de tycks göra gällande att verkligheten förhåller sig på ett visst sätt (att en viss handling är rätt eller fel; en viss fördelning rättvis eller orättvis; ett visst utfall bra eller dåligt; o. s. v. ), på samma sätt som är fallet i utsagor som t. ex. ”bordet är runt”, ”lampan är tänd”, ”himlen är blå”. I de senare fallen tillskrivs egenskaper till olika objekt (egenskapen rundhet till bordet, att vara tänd till lampan, och färgen blå till himlen), så varför skulle inte detsamma gälla för moraliska utsagor? 2. 2 Epistemologiska uppfattningar: Vi hänvisar inte sällan till epistemologiska uppfattningar i vårt moraliska tal och tänkande: till att vi vet att något är rätt, rättvist, dåligt, o. s. v. ; eller till att vi tror att det förhåller sig på detta sätt. Sådana hänvisningar är fullt förenliga med en kognitivistisk position som värdeobjektivismen (men däremot inte, tycks det, med en icke-kognitivistisk position som t. ex. emotivismen). OBS: De här två argumenten talar precis lika mycket för naturalismen som för värdeobjektivismen (de talar egentligen fr. a. för kognitivism framför icke-kognitivism).

2. Argument för värdeobjektivismen 2. 3 Humes lag (normativitet): Det tycks finnas en grundläggande skillnad mellan naturliga eller empiriska omdömen, och värdeomdömen. De förra handlar om hur det är, medan de senare är normativa – de handlar om hur det bör vara, vad som bör göras, vad som bör eftersträvas, o. s. v. Och i linje med vad Hume en gång argumenterade för tycks det omöjligt att sluta sig till ett bör från ett är. Denna skillnad mellan empiriska omdömen och värdeomdömen avspeglar sig i vår moraliska praktik på t. ex följande sätt: Om båda sidor i en moralisk diskussion erhåller fullständig information om hur det förhåller sig i alla sakfrågor i fallet, så kan det fortfarande vara så att parterna förblir oense i den moraliska (eller normativa) frågan om vad som bör göras; och ingen empirisk eller vetenskaplig metod, tycks det, skulle kunna lösa en sådan moralisk konflikt åt oss. 2. 3. 1 Kommentar: En kan dock undra om detta argument, taget för sig, inte egentligen talar lika mycket för emotivismen, som för värdeobjektivismen. För även emotivismen menar ju att det råder en fundamental skillnad mellan moraliska utsagor och empiriska utsagor (att det råder ett gap mellan fakta och värde). Många värdeobjektivister har också medgett detta. Men de har framhållit att om vi kombinerar det här sista argumentet med t. ex. de två föregående argumenten, så har vi till synes rätt starkt stöd för värdeobjektivismen i förhållande till både naturalismen (som inte är förenlig med Humes lag) och emotivismen (som är förenlig med Humes lag, men inte med den indikativa formen hos moraliska utsagor eller med vår tendens att ge uttryck för epistemologiska uppfattningar i moralfrågor).

3. Argument mot värdeobjektivismen Värdeobjektivismen ger kanske fr. a. upphov till olika ontologiska och kunskapsteoretiska frågor: t. ex. hur skall vi egentligen förstå naturen hos dessa förmenta värdeegenskaper, givet att de utgör ickenaturliga egenskaper? Och hur, om alls, skulle vi kunna nå kunskap om dessa egenskaper (givet att de är icke-naturliga egenskaper, så tycks det redan från början vara uteslutet att vi skulle kunna nå kunskap om dem på vetenskaplig väg; men vilken eller vilka andra vägar skulle det kunna finnas till kunskap)? Dessa slags frågor kommer vi att diskutera närmare under de två kommande föreläsningarna (föreläsningarna 5 och 6), men vi kan redan här helt kort notera i alla fall följande saker: (i) Ontologi: M. a. p. den ontologiska frågan, så finns det åtminstone två olika alternativ: värderealism och värdenihilism. De flesta värdeobjektivister – inklusive Moore – både är och har varit försvarare av värderealismen, d. v. s. av positionen att det verkligen existerar värdeegenskaper – vilka enligt värdeobjektivismen alltså är exempel på icke-naturliga egenskaper – som gör åtminstone vissa av våra värdeomdömen sanna. Men det finns också exempel på anhängare av värdeobjektivism på semantisk (eller språkfilosofisk) och medvetandefilosofisk nivå, vilka förnekar att det finns eller existerar några värdeegenskaper i världen. Enligt en sådan värdenihilistisk position – vars kändaste försvarare är J. L. Mackie – så gäller därmed att alla våra värdeomdömen är falska eftersom de involverar tillskrivandet av egenskaper som inte existerar till olika ting.

3. Argument mot värdeobjektivismen (ii) Kunskapsteori (epistemologi): Vad det gäller den kunskapsteoretiska frågan, så kan den kanske ytterst sägas gälla huruvida värdeobjektivismen – i alla fall kombinerad med värderealism – inte implicerar att moralisk kunskap blir omöjlig. För måste inte all mänsklig kunskap ytterst vila på en eller annan form av empiriska observationer? Givet en sådan empiristisk kunskapsteori, så skulle kanske värdekunskap, om värdeobjektivismen vore korrekt, vara omöjligt. Men en sådan kunskapsteori förefaller inte vara korrekt. Det tycks finnas en hel del saker som vi kan lära oss eller nå kunskap om, trots att de inte (i alla fall inte på något uppenbart sätt) vilar på några empiriska observationer. Tänk t. ex. på kunskap i matematik och logik. Det är klart, detta visar inte att just moralisk kunskap skulle vara tillgängligt för oss på samma sätt som matematisk kunskap. Men det ger åtminstone vid handen att värdeobjektivismens hänvisning till moraliska egenskaper som icke-naturliga egenskaper inte från början innebär att moralisk kunskap därmed är omöjlig att uppnå.

3. Argument mot värdeobjektivismen 3. 1 Bristande motivation Eftersom värdeobjektivismen utgör en kognitivistisk position, så hävdar den – precis som naturalismen – att värdeomdömen uttrycker trosföreställningar. Men enligt en mycket utbredd uppfattning (även bland värdeobjektivister och naturalister) har inte trosföreställningar någon egen inneboende motiverande kraft. Men hur kommer det sig då att moraliska uppfattningar så ofta är förenade med åtminstone någon motivation att handla i enlighet med vad en tror är rätt, fel, eftersträvansvärt, o. s. v. ? 3. 1. 1 Kommentar De flesta värdeobjektivister (liksom de flesta naturalister) är motiv-externalister; d. v. s. de förnekar den motiv-internalistiska uppfattningen att det råder en nödvändig, begreppslig koppling mellan moraliska övertygelser och motivation. Att vi människor likväl allt som oftast faktiskt är (i åtminstone någon utsträckning) motiverade att handla i enlighet med våra moraliska uppfattningar är, enligt motiv-externalister, snarare resultatet av uppfostran, utbildning och socialisering: vi anammar eller utvecklar en vilja att följa moralen till följd av att vi från tidig ålder får lära oss att det är något som förväntas av oss (och som vi också blir klandrade för av omgivningen om vi inte uppfyller).

3. Argument mot värdeobjektivismen 3. 2 Motsatt motivation En annan invändning som också har med motivation att göra går ut på att om värdeobjektivismen vore korrekt, så torde det vara möjligt för människor att välja att bete sig illa eller på dåliga sätt just därför att det är dåligt eller illa att bete sig på de relevanta sätten; d. v. s. att välja att handla på sätt som de inser är dåliga eller felaktiga, med motivet att det vore dåligt eller fel att handla på dessa sätt. Men enligt flera filosofer är detta inte möjligt för människor. Enligt dessa filosofer handlar människor alltid under vad som brukar kallas för ”the guise of the good”, d. v. s. de handlar alltid i enlighet med en eller annan egen föreställning om det fördelaktiga eller goda i att handla på de sätt som de gör. Människor kan så klart ta miste om vad som är bra, rätt eller eftersträvansvärt, men de kan inte (enligt dessa filosofer) välja att handla på objektivt dåliga sätt just därför att de är objektivt dåliga. Och därför måste värdeobjektivismen vara falsk.

3. Argument mot värdeobjektivismen 3. 2. 1 Kommentar Det finns åtminstone två frågor som vi kan ställa i relation till den här invändningen: (i) Stämmer det verkligen att människor aldrig väljer att handla på sätt som de själva uppfattar som dåliga eller felaktiga, med motivet att handlingarna ifråga är just dåliga eller felaktiga? Är det verkligen så otroligt att en del människor åtminstone ibland väljer att handla på ett sådant sätt? (I litteraturen tycks Satan, i Miltons Paradise Lost, liksom Mefistoteles i Goethes Faust, vara exempel på figurer som väljer det onda just därför att det är ont. ) (ii) Varför skulle det utgöra ett problem för värdeobjektivismen, om motsatt motivation faktiskt är omöjligt? Allt som följer vore väl att om vi inser att t. ex. ett visst handlingsalternativ har egenskapen att vara felaktigt, så kommer vi inte (kan inte) att utföra denna handling (och i synnerhet inte därför att handlingen har egenskapen att vara fel). Men varför skulle inte värdeobjektivisten bara kunna medge detta? (Möjligen skulle det kunna tänkas utgöra ett argument mot värderealismen. Mackie, t. ex. , tycks mena att moraliska fakta, om sådana fakta existerade, skulle behöva ha just egenskapen att vara nödvändigt motiverande. Men detta skulle enligt Mackie innebära att moraliska fakta skiljer sig från alla andra fakta vi känner till, vilket talar för att moraliska fakta är alltför konstiga för att vi skall kunna acceptera deras existens. )

3. Argument mot värdeobjektivismen En ytterligare invändning mot värdeobjektivismen gör gällande att om värdeobjektivismen vore riktig, så skulle det vara ett mysterium hur vi lär oss moraliska termer. Bakom denna invändning tycks det ligga en idé om att vi endast kan lära oss att bemästra olika ord eller termer på ett korrekt sätt i så måtto som termerna eller orden betecknar någonting observerbart – någonting som kan pekas ut för oss. Men om moraliska termer refererar till icke-naturliga egenskaper, så tycks det som de står för inte kunna observeras. Och därför skulle vi inte heller kunna lära oss att använda dessa termer på ett korrekt sätt. Men vi kan ju lära oss att använda moraliska termer på ett korrekt sätt! Så värdeobjektivismen måste vara falsk 3. 3 Värdespråket blir otillgängligt 3. 3. 1 Kommentar Även denna invändning har rötter i filosofihistorien. Men i detta fall tycks invändningen alltför vid. För som flera filosofer påpekade redan under 16 - och 1700 -talen, så finns det en lång rad ord eller termer som vi uppenbarligen lär oss att använda på ett korrekt sätt trots att de inte tycks beteckna eller referera till någonting observerbart: tänk t. ex. på ”sannolikhet”, ”primtal”, ”kvark”, ”orsak”, ”avundsjuka”, m. fl. Kanske är det så att vi ännu inte har något helt och hållet tillfredsställande svar på hur vi lär oss sådana termer. Men att vi kan lära oss dem råder det väl ingen tvekan om. Så varför skulle det inte förhålla sig på samma sätt med moraliska termer?

4. Kort sammanfattning (förel. 2 -4) (i) Vi har därmed gått igenom tre centrala positioner i metaetiken: emotivism, som utgör ett exempel på icke -kognitivism, samt naturalism och värdeobjektivism, vilka istället utgör exempel på kognitivism. Vi har hittills behandlat dessa teorier främst (om än inte enbart) som semantiska och medvetandefilosofiska teorier, d. v. s. teorier rörande, å ena sidan, vad moraliska ord eller termer betyder, och, å andra sidan, vad för slags medvetandetillstånd som vi ger uttryck för när vi använder sådana ord eller termer i vårt tal och tänkande. (ii) Enligt emotivismen ger vi i moraliska utsagor uttryck för inställningar eller attityder. Innebörden eller betydelsen hos utsagor som t. ex. ”stöld är fel” och ”det är bra att skänka pengar till välgörenhet”, är någonting i stil med ”stöld, usch!” och ”hurra! Skänka pengar till välgörenhet”. Moraliska utsagor involverar inga omdömen om fakta över huvud taget; de refererar eller hänvisar inte till några särskilda egenskaper. Moraliska utsagor är därför, enligt emotivismen, varken sanna eller falska. Den huvudsakliga fördelen med en icke-kognitivistisk position som emotivismen antas vanligen vara att den på ett till synes enkelt sätt kan göra reda för den nära kopplingen mellan moraliska uppfattningar och motivation. Nackdelarna med icke-kognitivism involverade dock att den inte tycks stämma överens med flera centrala aspekter av vår moraliska praktik: t. ex. oenighet; att vi ofta ger uttryck för epistemologiska uppfattningar i moralfrågor; att moraliska utsagor vanligen har indikativ form; liksom att vi inte vanligen antar att betydelsen hos värdetermer varierar mellan olika kontexter på det sätt som icke-kognitivism (enligt den så kallade Frege. Geach invändningen) tycks implicera.

4. Kort sammanfattning (forts. ) (iii) Kognitivistiska positioner undgår flera av de problem som är behäftade med icke-kognitivismen. De undgår dessa problem till följd av att de gör gällande att moraliska utsagor uttrycker trosföreställningar eller övertygelser som kan vara sanna eller falska. Kognitivistiska positioner behöver förvisso säga någonting om hur det kommer sig att moraliska uppfattningar vanligen är förknippade med motivation att följa eller handla i enlighet med dem. Men som vi har sett tycks det finnas tänkbara förklaringar till denna koppling att tillgå för kognitivister. (iv) Den ena av de två kognitivistiska positioner som vi har gått igenom, nämligen naturalismen, tycktes emellertid ha svårt att redogöra för normativiteten hos värdeomdömen, vilket antyder att värdeomdömen och värdefakta (givet att sådana finns) verkligen är fundamentalt åtskilda från naturliga eller empiriska omdömen och fakta. I detta avseende, åtminstone, tycks värdeobjektivismen – den andra kognitivistiska position vi tagit upp – ha ett klart försteg mot naturalismen.