Moralfilosofins historia MORIA FRELSNING 6 HUME Frelsning 6

Moralfilosofins historia (MORIA) FÖRELÄSNING 6: HUME

Föreläsning 6: Hume Innehåll: 1. Inledning 2. Härstammar moralen från förnuftet eller från känslor? 3. Tre argument mot etisk rationalism 3. 1 Moralisk motivation 3. 2 Moralisk kunskap? 3. 3 Humes lag: Gapet mellan är och bör 4. Humes etiska sentimentalism 5. Humes dygdeteori 5. 1 Naturliga och artificiella dygder

1. Inledning Rationalism vs. Empirism Ett centralt inslag i den tidig-moderna filosofin är debatten mellan rationalister och empirister (en diskussion som i åtminstone vissa avseenden pågår än idag inom filosofin). Såsom nästan alltid är fallet med –ismer (och kanske särskilt i filosofin), så är det nästan omöjligt att ge någon riktigt detaljerad definition eller karaktärisering av rationalism och empirism. Väldigt generellt kan det dock kanske sägas att rationalismen (vars främsta företrädare under den här perioden, René Descartes, Baurch Spinoza, och Gottfried Willhelm Leibninz, var verksamma på den europeiska kontinenten), i enlighet med en stor del av den klassiska filosofiska traditionen, gör gällande att vi med hjälp enbart av förnuftet kan inse eller resonera oss fram till kunskap om vissa grundläggande sanningar rörande universums struktur eller uppbyggnad, medan empiristerna (vars främsta företrädare, Hobbes, John Locke, George Berkeley och David Hume, var verksamma på de brittiska öarna) istället argumenterade för att all mänsklig kunskap på ett eller annat sätt måste gå att föra tillbaka på empiriska observationer, d. v. s. på intryck eller förnimmelser via våra fem sinnen (syn, hörsel, lukt, känsel och smak).

1. Inledning (forts. ) David Hume (1711 -1776): Viktigaste filosofiska verk: A Treatise of Human Nature (1739 -40) An Enquiry Concerning Human Understanding (1748) An Enquiry Concerning the Principles of Morals (1751) Dialogues Concerning Natural Religion (utgiven postumt, 1779) En vetenskapligt respektabel filosofi måste vara strängt naturalistisk och kan inte vara annat än beskrivande. Objektet för en sådan filosofi är den mänskliga naturen, och dess uppgift att på ett vetenskapligt sätt beskriva det mänskliga medvetandet (att beskriva det mänskliga medvetandets innehåll, operationer och principer).

2. Härstammar moralen från förnuftet eller från känslor? I An Enquiry Concerning the Principles of Morals hänvisar Hume till en “controversy started of late … concerning the general foundations of Morals; whether they be derived from Reason, or from Sentiment”; d. v. s. till en kontrovers om huruvida moralen – eller, mer exakt, moraliska idéer eller föreställningar (t. ex. idén att välvilja är någonting moraliska beundransvärt, grymhet moraliskt förkastligt, att det finns en plikt att inte skada andra kännande varelser, etc. ) – har sitt ursprung i förnuftet eller i känslor (emotioner, passioner, eller, med ett lite ålderdomligt ord, sentiment). Ett annat sätt att uttrycka frågan skulle kunna vara i termer av huruvida moraliska idéer eller föreställningar är orsakade, eller uppstår till följd, av förnuftigt resonerande eller snarare av ett eller annat slags känslor. Till skillnad från majoriteten av hans föregångare i filosofins historia, så argumenterar Hume utförligt – och på vad som har kommit att ett bli ett mycket omdiskuterat – sätt för att svaret måste vara ”Det senare!”. Moraliska idéer eller föreställningar har inte sitt ursprung i någon form av upptäckt eller insikt som vi gör med hjälp av förnuftet, utan istället i ett visst slags känslor eller emotioner – lite mer specifikt i ett visst slags gillanden och ogillanden som människan, givet hennes natur, karaktäristiskt reagerar med inför vissa typer av beteenden, motiv, händelser, mm. Låt oss (i Humes efterföljd) använda beteckningen etisk rationalism för uppfattningen att moraliska idéer eller föreställningar härstammar från förnuftet – att de (på ett eller annat sätt) kan sägas utgöra slutsatser av, eller följa från, förnuftigt resonerande – och beteckningen etisk sentimentalism för uppfattningen att moraliska idéer eller föreställningar är orsakade av (ett eller annat slags) känslor.

3. Tre argument mot etisk rationalism 3. 1 Moralisk motivation: Det första av de tre argument som vi skall ta upp involverar två olika komponenter: (a) dels Humes teori om mänsklig motivation (om vad som förmår motivera oss, givet vår natur, till handling), och (b) dels en föreställning om moraliska förseställningar som intrinsikalt motiverande (d. v. s. som varande sådana att de med nödvändighet involverar i alla fall ett visst mått av motivation att handla i överensstämmelse med dem). Som vi skall se bildar dessa komponenter tillsammans ett Humeanskt argument för att moraliska idéers eller föreställningars grund inte kan stå att finna i förnuftet, utan istället måste sökas i känslor/emotioner.

3. 1 Moralisk motivation (forts. ) För att förstå Humes motivationsteori måste vi säga några ord om hans mer övergripande medvetandefilosofi. Det mänskliga medvetandets innehåll utgörs av vad Hume kallar för perceptioner. Dessa perceptioner kan i sin tur delas upp i två olika kategorier: (a) intryck, och (b) idéer. Intryck erhåller vi antingen direkt via något av våra fem sinnen, eller så utgör de reaktioner på andra intryck – vad Hume kallar för reflektionsintryck. Idéer – eller (som Hume också kallar dem) tankar, begrepp – i sin tur, utgör något mindre livliga kopior av intryck. Det finns två fakulteter i det mänskliga medvetandet som är ansvariga för producerandet av nya idéer hos oss (idéer som inte orsakas direkt av intryck): å ena sidan minnet, från vilket härstammar idéer baserade på tidigare intryck (t. ex. mina idéer om vad jag såg genom fönstret under tågresan som jag gjorde i måndags), och å andra sidan föreställningsförmågan, från vilken härstammar idéer som är sammansatta av andra redan befintliga idéer. De senare idéerna kan orsakas eller uppstå inom oss antingen genom utflykter i fantasins värld – d. v. s. genom att vi sätter samman redan befintliga idéer på ett sådant sätt att vi därigenom formar en idé om någonting som vi inte tidigare observerat och som kanske inte ens existerar (exempel på det senare slaget av komplexa idéer inkluderar kentaurer, enhörningar, jultomten, o. s. v. ). Men med hjälp av föreställningsförmågan kan vi även forma nya idéer genom förståelse, vilket är vad Hume kallar den förmåga hos oss med vars hjälp vi genom rationellt eller förnuftigt resonerande formar nya idéer. Detta kan ske på två olika sätt. Antingen genom abstrakt, deduktivt resonerande rörande vad Hume kallar för relationer mellan idéer, eller genom induktivt/experimentellt resonerande.

3. 1 Moralisk motivation (forts. ) Förnuftets operationer talar om för oss hur saker och ting är eller förhåller sig. Vad förnuftet talar om för oss kan emellertid aldrig på egen hand motivera oss till att handla på det ena eller andra sättet. För motivation krävs istället känslor (emotioner, passioner): gillande eller ogillande, avsky, begär, etc. Praktiskt resonerande, enligt Hume, är till sin natur inte en fråga om någonting annat än instrumentellt resonerande – det vill säga, om resonerande kring de mest effektiva medlen för att uppfylla de mål som vi råkar ha, alldeles oavsett vari dessa mål mer specifikt består. (När det kommer till mänskligt handlande, så gäller därför, som Hume på ett ställe uttrycker det, att ”reason is, and ought only to be, the slave of the passions”. )

3. 1 Moralisk motivation (forts. ) Låt oss till detta nu också lägga Humes tes att moralen – moraliska idéer, föreställningar eller omdömen – är intrinsikalt motiverande. Enligt denna tes är det alltså fallet att det till en föreställning om att det t. ex. är moraliskt fel att utföra handlingar av ett visst slag är med nödvändighet kopplat ett visst mått av motivation att själv avstå från att utföra handlingar av det relevanta slaget (liksom att försöka bidra till andra inte heller utför sådana handlingar), liksom det till en föreställning om det finns en plikt att (säg) hjälpa människor är nöd finns en nödvändig koppling till motivation att faktiskt hjälpa människor i nöd i fall där en kommer i kontakt med sådana. Om vi nu kombinerar Humes motivationsteori (enligt vilken det mänskliga förnuftet, i kontrast till känslor eller emotioner, alltså inte kan förse oss med motivation till handling) och tesen att moraliska idéer eller föreställningar eller intrinsikalt motiverande, så tycks vi ha ett första argument mot etisk rationalism (och för etisk sentimentalism): moralen måste ha sitt ursprung i känslor eller emotioner, snarare än i förnuftet, för om motsatsen vore fallet skulle moralen inte vara intrinsikalt motiverande, vilken dock (enligt Hume) är. ”Since morals … have an influence on the actions and affections, it follows that they cannot be deriv’d from reason; and that because reason alone … can never have any such influence. Morals excite passions, and produce or prevent actions. Reason of itself is utterly impotent in this particular. The rules of morality, therefore, are not conclusions of our reason” (Treatise of Human Nature: Bok III, del 1, section 1). “Moral distinctions, therefore, are not the offspring of reason. Reason is wholly inactive, and can never be the source of so active a principle as conscience, or a sense of morals” (ibid. ). ]

3. 2 Moralisk kunskap? Ett andra argument som Hume presenterar kanske sägas ta formen av en utmaning riktad till den etiska rationalismen: visa hur vi närmare bestämt skulle få tillgång till, eller, om en så vill, kunskap om, moraliska egenskaper som rätt, fel, gott och ont hos olika beteenden via någon av förnuftets operationer! Take any action allow’d to be vicious: wilful murder, for instance. Examine it in all lights, and see if you can find that matter of fact, or real existence, which you call vice. In whichever way you take it, you find only certain passions, motives, volitions and thoughts. There is no other matter of fact in the case. The vice entirely escapes you, as long as you consider the object. You can never find it [i. e. the vice] till you turn your reflexion into your own breast, and find a sentiment of disapprobation, which arises in you, towards this action. Here is a matter of fact; but ‘tis the object of feeling, not of reason. It lies in yourself, not in the object (Treatise of Human Nature: Bok III, del 1, section 1). Att ett överlagt mord är moraliskt fel förefaller inte vara någonting som vi kan demonstrera med hjälp av abstrakt, deduktivt resonerande i stil med hur vi kan sluta oss till att 6+6=12 eller att jorden inte samtidigt kan vara både rund och inte rund. Moraliska sanningar, i så måtto som det finns sådana, förefaller inte ha karaktären av logiska, matematiska eller rent begreppsliga sanningar. Inte heller, menar Hume, kan vi väl rimligen nå fram till handlingens felaktighet via induktivt resonerande. Sådant resonerande kan förvisso tala om för oss t. ex. att gärningsmannen hade gjort si istället för så, så skulle döden hos offret inträffat snabbare än vad den nu gjorde. Men ett sådant resonemang tycks inte leda oss fram till själva den moraliska felaktigheten hos handlandet. Den moraliska felaktigheten kommer i själva verket att undfly oss, enligt Hume, fram till dess att vi vänder vår uppmärksamhet från objektet (i detta fall handlingen) till oss själva och inom oss noterar den känsla av avsky eller starkt ogillande (känslan av ”disapprobation”) som vi känner inför handlingen ifråga. Där stöter vi verkligen på ett faktum, men objektet för detta faktum är just en känsla, inte något hos själva handlingen eller de omständigheter under vilken den utfördes.

3. 3 Humes lag: Gapet mellan är och bör In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark’d, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz’d to find, that instead of the usual copulations of proposition, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not, This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, ‘tis necessary that it shou’d be observ’d and explain’d; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it (Treatise of Human Nature: Bok III, del 1, section 1). Vad Hume observerar här är att flera av hans föregångare i moralfilosofin (liksom även en del senare moralfilosofer, kan det tilläggas) tycks argumentera på ett sådant sätt att de först ägnar sig redogörelser för hur saker och ting är eller förhåller sig i ett visst avseende – att t. ex. någonting är större, starkare, intelligentare, mer riskfyllt, etc. , än någonting annat – för att därefter föra fram påståenden – ofta presenterade som slutsatser – om att något bör eller inte bör vara fallet (att vi t. ex. bör införa en viss lag eller en viss tradition, eller att vi endast bör tillåta viss individer att ägna sig åt vissa aktiviteter, o. s. v. ). Men de för därmed plötsligt in en helt ny relation i resonemanget: från det att ha talat om hur saker och ting är eller förhåller sig, så börjar de plötsligt tala om hur saker och ting bör vara. Men det senare är en ny och fundamentalt annorlunda relation än det förra! Så hur skulle någonting involverande den här nya typen av relation kunna följa på grundval enbart av premisser innehållande den tidigare och fundamentalt annorlunda typen av relation?

4. Humes etiska sentimentalism Våra moraliska föreställningar (idéer, begrepp) har sitt ursprung i – eller orsakas av – ett särskilt slags gillande och ogillande. Två frågor: (a) Hur (om alls) skiljer sig det slags gillande (ogillande) som orsakar moraliska idéer (begrepp, föreställningar) från andra slags gillanden (ogillanden)? (b) Vad ger upphov till det slags gillande (ogillande) som våra moraliska idéer (begrepp, föreställningar) orsakas av?

4. Humes etiska sentimentalism (forts. ) (a) Hur (om alls) skiljer sig det slags gillande (ogillande) som orsakar moraliska idéer (begrepp, föreställningar) från andra slags gillande? Moraliska idéer orsakas av de känslor av gillande (ogillande) som vi erfar vid ett helt och hållet opartiskt betraktande av t. ex. ett visst karaktärsdrag, motiv eller handling. ”’Tis only when a character is considered in general, without reference to our particular interest, that it causes such a feeling or sentiment, as denominates it morally good or evil” (A Treatise of Human Nature, Bok III, del 1, sektion 2).

4. Humes etiska sentimentalism (forts. ) (b) Vad ger upphov till det slags gillande som våra moraliska idéer (begrepp, föreställningar) orsakas av? Vi erfar moraliskt gillande när vi, ur ett opartiskt perspektiv, betraktar sådana kvalitéer/egenskaper hos människor som antingen är till nytta (”useful”) för deras innehavare eller för andra, eller omedelbart angenäma (”immediately agreeable) för innehavaren eller för andra.

5. Humes dygdeteori Df. av dygd: “It defines virtue to be whatever mental action or quality gives to a spectator the pleasing sentiment of approbation; and vice the contrary”. (Enquiry Concerning the Principles of Morals, Appendix 1). Vilka kvalitéer/egenskaper ger upphov till gillande av det relevanta slaget? Humes svar: Kvalitéer/egenskaper som är (a) ”Useful to others”: välvilja, rättvisa, m. fl. (b) ”Useful to the possessor”: diskretion, arbetsamhet (flit), m. fl. (c) ”Agreeable to the possessor”: mod, lugn, m. fl. (d) Agreeable to others”: artighet, anständighet, m. fl.

5. 1 Naturliga och artificiella dygder (i) Naturliga dygder är sådana att deras status som dygder inte är beroende av existensen av ett samhälle eller av en samling sociala konventioner. Välvilja är det tydligaste exemplet på en naturlig dygd. (ii) Artificiella dygder är istället sådana att deras status som dygder är beroende av existensen av sociala normer eller konventioner. Det viktigaste exemplet på en artificiell dygd är rättvisa. Rättvisa är ett motiv som på det stora hela (om än inte i varje enskild situation) ger upphov till lycka såväl hos oss själva som hos andra inom ramen för ett samhälle. I ett ”naturtillstånd” skulle däremot inte rättvisa utgöra någon dygd, eftersom det där skulle saknas institutioner som upprätthåller rättvisan.