Moralfilosofins historia MORIA FRELSNING 7 KANTS MORALFILOSOFI Frelsning

Moralfilosofins historia (MORIA) FÖRELÄSNING 7: KANTS MORALFILOSOFI

Föreläsning 7: Kants moralfilosofi Innehåll: 1. Inledning 2. Moralens natur och förutsättningar 3. En god vilja 4. Respekt för personer: Kants pliktetik 4. 1 Kategoriska vs. Hypotetiska imperativ 4. 2 Det Kategoriska Imperativet 4. 3 Två mål 4. 4 Perfekta och imperfekta plikter 4. 5 Kants pliktsystem

1. Inledning Immanuel Kant, 1724 -1804 Levde hela sitt i staden Königsberg (nuvarande Kaliningrad), där han också var verksam som professor i filosofi vid universitetet. Undervisade i flera år i traditionell, rationalistisk filosofi (Leibniz, Wolf), men kom efterhand – fr. a. efter att ha läst Hume – att bli alltmer övertygad om att ett helt nytt angreppssätt behövdes i filosofin. Hans stora filosofiska projekt – utvecklandet av den så kallade kritiska filosofin – kan sägas utgöra ett försök att karva ut en position mellan rationalismen och empirismen. Skrev sina mest betydelsefulla verk – både i praktisk och teoretisk filosofi – förhållandevis sent i livet. Viktigaste verk i teoretisk filosofi: Kritik av det rena förnuftet (1781); Prolegomena till varje framtida metafysik (1783); Kritik av omdömeskraften (1790) Viktigaste verk i praktisk filosofi: Grundläggning av sedernas metafysik (1785); Kritik av det praktiska förnuftet (1788); Sedernas metafysik (1797)

2. Moralens natur och förutsättningar Bakgrund: Hume Enligt Hume är vi människor till vår natur varelser som motiveras eller rörs till handling, ytterst av olika begär eller passioner. Det är begären eller passionerna som förser oss med de mål som vi eftersträvar i livet, medan vi med förnuftets hjälp försöker avgöra hur vi på bästa sätt kan främja uppfyllandet av dessa mål genom våra handlingar. Förnuftets roll är alltså, när det kommer till mänskligt handlande, begränsat till att hjälpa oss finna medlen till uppfyllandet av de mål som våra begär förser oss med (förnuftet är alltså tyst med avseende på målen själva). ”Reason is, and ought only to be the slave of the passions” “'Tis not contrary to reason to prefer the destruction of the whole world to the scratching of my finger ”. Vad det gäller moral och moraliskt handlande, så förefaller den etiska sentimentalism som Hume omfattar göra gällande att människan av naturen är funtad på ett sådant sätt att hennes omdömen om t. ex. dygder och laster, rätt och fel, gott och ont, har sin grund i – eller orsakas av – ett särskilt slags gillande och ogillande som vi karaktäristiskt hyser inför olika beteenden. Det särskilda med detta slags gillanden och ogillanden är att de är opartiska: det är de gillanden och ogillanden som uppstår inom oss när vi betraktar motiven bakom mänskligt beteende utan att ta särskild hänsyn till någon särskild individ eller någon särskild grupps intressen

2. Moralens natur och förutsättningar (forts. ) Kant: Det är fr. a. två, enligt Kant helt centrala aspekter av naturen hos moralens föreskrifter och vad som utgör moraliskt värdefullt handlande, som Humes filosofi inte förmår fånga. Dels hävdar Kant att moralens föreskrifter (plikter, lagar) är till deras natur sådana att de med nödvändighet binder varje rationell varelse lika. För att en föreskrift (plikt, lag) skall kvalificera som en specifikt moralisk föreskrift (plikt, lag), så måste den, enligt Kant, gälla lika för alla rationella varelser, oberoende av deras historiska och/eller kulturella kontext, av vilka begär som de råkar vara utrustade med, liksom av deras arttillhörighet (det skulle ju kunna finnas andra arter av rationella varelser i universum än människan). Dels menar Kant att det ingår i moralens inneboende natur att för att en rationell varelses handlande skall kvalificera som moraliskt värdefullt, så måste handlandet ifråga väljas eller utföras just därför att det är vad moralen kräver av en i situationen: att endast handla i enlighet med moralens föreskrifter – att t. ex. hjälpa en person i nöd – bara därför att en t. ex. hyser ett begär efter att göra just det, eller kanske för att en därigenom hoppas komma med i tidningen, saknar helt moraliskt värde, enligt Kant. Vi kan trots allt tänka oss varelser vars beteenden är helt och hållet determinerade av deras begär eller inklinationer – som helt saknar förmåga till praktiskt resonerande och till val – som i många situationer beter sig på sätt som överensstämmer med moralens föreskrifter. Men eftersom de inte kan handla annorlunda än vad de faktiskt gör, så saknar deras beteenden moraliskt värde, enligt Kant: de är inte ansvariga för sitt beteende, och kan därmed inte rimligen berömmas eller klandras för vad de gör. Moralen, såsom vi känner den, förutsätter därför fri vilja – eller en förmåga till fria val: den förutsätter att vi inte är determinerade att handla på de sätt som vi gör, utan att vi fritt kan välja att handla si eller så. (Det är viktigt att notera här att den frihet som Kant alltså menar att moralen förutsätter har att göra med en frihet att välja vilket motiv som skall bestämma vårt handlande: vi måste vara fria att välja att låta vårt handlande bestämmas av motivet att (som det var) utföra plikten för pliktens skull, snarare än t. ex. att handla på ett visst sätt till följd av ett eller annat begär som vi råkar hysa. Det är endast i det förra fallet som vårt handlande uppvisar något moraliskt värde. )

3. En god vilja Första delen (”First Section”) i Grundläggning av sedernas metafysik inleds på följande sätt: “Nothing can possibly be conceived in the world, or even out of it, which can be called good without qualification, except a Good Will”. En god vilja är värdefull helt och hållet för dess egen skull, oberoende av konsekvenserna av de handlingar som en sådan vilja ger upphov till: (i) “A good will is not good because of what it performs or effects, not by its aptness for the attainment of some proposed end, but simply in virtue of the volition, that is, it is good in itself”. (ii) “Even if it should happen that, owing to special disfavour of fortune, or the niggardly provision of stepmotherly nature, this will should wholly lack power to accomplish its purpose, if with its greatest efforts it should yet achieve nothing, and there should remain the good will [. . . ] then, like a jewel, it would still shine by its own light, as a thing which has its own value in itself”.

3. En god vilja (forts. ) En person utrustad med en god vilja väljer plikten för pliktens skull (eller på grundval av respekt för den moraliska lagen), oberoende av vilka begär eller inklinationer som personen råkar ha: (i) “For in order that an action should be morally good, it is not enough that it conforms to the moral law, but it must also be done for the sake of the law”. (ii) “Now an action done from duty must wholly exclude the influence of inclination, and with it every object of the will, so that nothing remains which can determine the will except objectively the law, and subjectively pure respect for this practical law, and consequently the maxim that I should follow this law even to the thwarting of all my inclinations”.

4. Respekt för personer Det mest grundläggande kravet i Kants substantiella moralteori är att vi i vårt beteende alltid måste uppvisa respekt för personer. I relation till detta kan vi ställa oss åtminstone följande frågor: (a) Vad avses här med personer? (b) Vad skulle det egentligen vara för egenskap hos personer som gör att vi är skyldiga att alltid uppvisa respekt gentemot dem? (c) Vad avses egentligen med respekt; vilken eller vilka principer behöver vi följa i vårt praktiska resonerande för att vi med tillförlitlighet skall nå fram till slutsatser om vad som krävs för att visa grundläggande respekt för personer i enskilda situationer?

4. Respekt för personer (forts. ) (a*) Med person avses rationell varelse – t. ex. människan. (Det är dock åtminstone tänkbart, enligt Kant, att det i universum skulle kunna finnas fler exempel på rationella varelser, även om vi kanske inte har stött på dem ännu; och om så är fallet, så gäller kravet på respekt för personer även för (och gentemot) dessa individer. ) (b*) Rationella varelser, är enligt Kant, utrustade med autonomi, d. v. s. med en förmåga till att fritt välja att handla i enlighet med förnuftets föreskrifter (i enlighet med vad förnuftet säger oss att det finns skäl att göra i enskilda situationer), oberoende av vilka begär vi råkar ha för tillfället. I kraft av denna egenskap – denna autonomi – är varje person utrustad med grundläggande värdighet eller dignitet. Och det är denna värdighet eller dignitet som, i sin tur, ger upphov till, eller ligger till grund för, kravet på att alltid bli behandlad med respekt.

4. 1 Kategoriska vs. Hypotetiska imperativ För att kunna besvara den tredje frågan tidigare – d. v. s. (c) – så krävs att vi först introducerar en distinktion mellan två olika typer av förnuftskrav, eller, i Kants terminologi, två olika typer av imperativ: (i) Kategoriska imperativ: Krav eller plikter som varje rationell varelse, enbart i kraft av just sin rationalitet, är bunden av. (ii) Hypotetiska imperativ: Krav eller plikter att välja de medel som krävs för att uppfylla de mål, begär eller önskningar som vi indivduellt är utrustade med. (Exempel: Det föreligger ett hypotetiskt imperativ för Kalle att söka till Konstfack givet Kalles individuella målsättning att bli konstnär. För Lisa som istället siktar på att bli ambassadör föreligger hypotetiska imperativ att studera statsvetenskap eller juridik, söka praktiskplats på UD, o. s. v. )

4. 2 Det Kategoriska Imperativet Specifika moraliska krav eller plikter – d. v. s. krav eller plikter att handla på vissa specifika sätt i enskilda situationer – kallar Kant för kategoriska imperativ. Hittills har vi dock inte sagt någonting substantiellt om vad Kants etik är tänkt att implicera m. a. p. vilka våra situationsspecifika moraliska plikter egentligen är. Vi återkommer därmed till frågan om vilken eller vilka principer vi, enligt Kant, måste använda oss av för att komma fram till vad som krävs av oss i enskilda situationer. Kants grundläggande svar på denna fråga består i formulerandet av vad han kallar för Det Kategoriska Imperativet utgör Kants försök att förse oss med en fundamental moralisk princip som täcker allt moraliskt rätt och orätt handlande – en princip som, om vi bara tillämpar den på korrekt sätt i vårt praktiska resonerande, alltid kommer att leda oss fram till det moraliskt rätta att göra (till vad det innebär att uppvisa tillbörlig respekt mot personer under omständigheterna).

4. 2 Det Kategoriska Imperativet (forts. ) Kant presenterar flera olika formuleringar av Det Kategoriska Imperativet, som han menar alla är ekvivalenta. (Som många kommentatorer har påpekat är det emellertid högst tveksamt att så verkligen är fallet; en del skulle nog t. o. m. säga att det i själva verket är tydligt att de inte är ekvivalenta. ) De två kändaste formuleringarna är följande. (i) Handla alltid i enlighet med en maxim som är sådan att du samtidigt kan vilja att den skall upphöjas till allmän lag. (ii) Handla alltid på ett sådant sätt att du behandlar mänskligheten, sådan den framträder hos dig själv eller hos andra, som ett ändamål i sig, aldrig uteslutande som medel.

4. 3 Två mål Kant menar att vi på grundval av Det Kategoriska Imperativet kan härleda andra, mer specifika moraliska föreskrifter, vilka vi kan använda oss av för att underlätta vårt moraliska beslutsfattande. Vi kan till att börja med, enligt Kant, sluta oss till att det finns två övergripande mål för vårt handlande som varje rationell varelse är moraliskt förpliktigad att anamma: (i) Främjandet av andra personers lycka (vilket ger upphov till specifika plikter mot andra). (ii) Främjandet av vår egen perfektion (vilket ger upphov till specifika plikter mot oss själva).

4. 4 Perfekta och imperfekta plikter Kant inför vidare en distinktion mellan två generella typer av moraliska plikter: (i) Perfekta plikter, vilka utgör förbud mot att handla på vissa sätt. (ii) Imperfekta plikter, vilka istället utgör krav eller påbud att utföra vissa typer av handlingar. Om vi sammanför distinktionen mellan perfekta och imperfekta plikter med distinktionen mellan plikter mot andra och plikter mot oss själva, så får vi fyra grupper av plikter: (1) Perfekta plikter mot andra (2) Imperfekta plikter mot andra (3) Perfekta plikter mot oss själva (4) Imperfekta plikter mot oss själva Vilka plikter ingår då i dessa grupper? Jo …

4. 5 Kants pliktsystem Mål: Andras lycka (1) Perfekta plikter mot andra: Förbud mot att gentemot andra rationella varelser handla på sätt som uppvisar avundsjuka, otacksamhet, ondska, arrogans, ärekränkning, samt förlöjligande. (2) Imperfekta plikter mot andra: Handla på sätt som uppvisar välgörenhet, tacksamhet, sympati, samt respekt för andra som mål i sig själva. Mål: Vår egen perfektion (3) Perfekta plikter mot oss själva: Förbud mot självmord, omåttlighet m. a. p. mat och dryck, självbefläckelse, att ljuga, snålhet/girighet, samt servilitet. (4) Imperfekta plikter mot oss själva: Handla på sätt som utvecklar våra egna andliga, själsliga och kroppsliga förutsättningar, samt sträva efter att utveckla vår moraliska förmåga.