Moralfilosofins historia MORIA FRELSNING 3 ARISTOTELES DEN NIKOMACHISKA

Moralfilosofins historia (MORIA) FÖRELÄSNING 3: ARISTOTELES, DEN NIKOMACHISKA ETIKEN

Föreläsning 2: Aristoteles, Den Nikomachiska etiken Innehåll: 1. Bakgrund: 1. 1 Kort om Aristoteles liv och gärning 2. 2 Två typer av mänskliga dygder/förträffligheter 2. 3 Karaktärsdygder (eller etiska dygder) 2. 3. 1 Doktrinen om medelvägen 1. 1. 1 Aristoteles filosofiska metod 2. 4. 1 Det praktiska förnuftets dygder 1. 2 Aristoteles som moralfilosof 2. 4. 2 Det teoretiska förnuftets dygder 2. 5 Två olika redogörelser för det högsta goda? 2. 6 Avslutning 2. Den Nikomachiska etiken 2. 1 Bok 1: Det högsta goda 2. 1. 1 Funktions-argumentet 2. 1. 2 En första approximation av det högsta goda 2. 4 Intellektuella dygder

1. Bakgrund 1. 1 Kort om Aristoteles liv och gärning. Född 384 f. Kr. i Stagira. Kom till Platons Akademi vid 17 års ålder och stannade där fram till Platons död (år 347). Lämnar Aten och är under en tid lärare åt den Makedonske tronarvingen Alexander (senare känd som Alexander den store). Återvänder till Aten år 335 och bildar sin egen skola, Lyceum. Lämnar återigen Aten år 323 och avlider året efter.

1. 1 Kort om Aristoteles liv och gärning (forts. ) Skilde mellan tre olika typer av vetenskaper (gr. epistemai): (i) teoretiska, (ii) praktiska, och (iii) produktiva. Verklista (urval!): Teoretiska vetenskaper Praktiska vetenskaper (urval) Nikomachiska etiken Eudemiska etiken Politiken Produktiva vetenskaper Fysiken Metafysiken Retoriken De Anima [Om själen] Poetiken Djurens delar Djurens rörelser Meteorologi Organon [Verktyg; verk i logiskt tänkande] Kategorierna De Interpretatione [Om tolkning] Första analytiken Andra analytiken

1. 1 Kort om Aristoteles liv och gärning (forts. ) Fick ett stort antal efterföljare redan under antiken (de så kallade peripatetikerna). Aristoteles filosofi intog också en dominerande ställning under medeltiden. I och med den vetenskapliga revolutionen under 15 - och 1600 -talen minskade emellertid Aristoteles inflytande på flera områden väsentligt. Hans betydelse med avseende på t. ex. filosofisk metodologi, handlingsfilosofi, estetik, metafysik och, inte minst, etik har dock förblivit stor!

1. 1. 1 Aristoteles filosofiska metod (Del av Rafaels fresk, ”Skolan i Aten”. Platon pekar uppåt (mot idéhimlen!) medan Aristoteles istället tecknar nedåt. ) (i) ”Respektera fenomenen!” (eller möjligen ”Bevara fenomenen!”). (ii) Den endoxiska metoden (gr. endoxa, allmänt hållna övertygelser).

1. 2 Aristoteles som moralfilosof Verk i moralfilosofi: 1. Den Nikomachiska etiken (förkortas vanligen med NE; det verk som länge har betraktats som det viktigaste verket i moralfilosofi av Aristoteles). 2. Den Eudemiska etiken (EE; vissa delar i EE är identiska med delar i NE). 3. Magna Moralia (MM; skrevs troligen efter Aristoteles död av en av hans många efterföljare). Den Nikomachiska etiken – i synnerhet kanske dess första bok – är historiskt viktig inte minst därför att Aristoteles där introducerar ett slags struktur, med en tillhörande terminologi, som under flera århundranden kom att fungera som en standard m. a. p. vad som utgör moralfilosofins syfte och metod.

2. 1 Bok 1: Det högsta goda Aristoteles inleder Den Nikomachiska etiken med påståendet att varje mänsklig aktivitet (varje handling, varje konst och undersökning) siktar mot någonting gott eller värdefullt. (Allt mänskligt beteende är målinriktat. ) ”Every skill and every inquiry, and similarly every action and rational chocie, is thought to aim at some good; and so the good has been aptly described as that at which everything aims” (bok 1, kapitel 1). Det högsta goda: det mål eller värde som är sådant att allting annat som är eftersträvansvärt, är eftersträvansvärt åtminstone delvis för dettas skull, medan det högsta goda självt alltid är värt att sträva efter för dess egen skull och aldrig som medel till någonting annat. ”So if what is done has some end that we want for its own sake, and everything else we want is for the sake of this end; and if we do not choose everything for the sake of something else (for this would lead to an infinite progression, making our desire fruitless and vain), then clearly this will be the good, indeed the chief good” (bok 1, kapitel 2). Att nå insikt om vad det högsta goda består i, liksom i hur vi måste gå tillväga för att uppnå detta värde, är det övergripande syftet i Den Nikomachiska etiken.

2. 1 Bok 1: Det högsta goda (forts. ) Alla människor, enligt Aristoteles, är överens om att vad det gäller namnet, så är det högsta goda detsamma som eudaimonia – lycka (blomstring? välmåga? ) – liksom om att eudaimonia är identiskt med att handla och leva väl. Men det råder samtidigt stor oenighet om vad detta mer specifikt innebär. Hur skulle vi kunna gå tillväga för att nå större klarhet i vad lycka egentligen är för någonting? Aristoteles förslag: Kanske kan vi hitta normer för vad det innebär att handla och leva väl för människan inbäddade i själva naturen hos mänskligt liv.

2. 1. 1 Funktions-argumentet Bok 1, kapitel 7: Om vi är intresserade av vad det innebär att vara en bra eller utmärkt hantverkare, gitarrist eller trädgårdsmästare, så måste vi först ta reda på vad det innebär att vara en hantverkare, gitarrist eller trädgårdsmästare; vad det är som en person förväntas göra i sin funktion av just hantverkare, gitarrist eller trädgårdsmästare. Likadant: för att avgöra vad som utgör en bra kniv (eller en bra bil, en bra karta, etc. ), så måste vi hänvisa till vad en kniv (bil, karta) är till för (vad dess funktion är). Likadant också med t. ex. olika organ: vad som är ett bra hjärta bestäms av huruvida ett hjärta utför sin specifika funktion (att pumpa blod) väl. Varför skulle det då inte förhålla sig på samma sätt med avseende på människan? Det vill säga, varför skulle det inte vara fallet att vi, för att nå insikt om vad som utmärker en bra eller utmärkt människa (en människa som lever väl), måste börja med att försöka komma fram till vad en människa är för någonting; till vad som skulle kunna sägas utgöra människans specifika funktion?

2. 1. 1 Funktions-argumentet (forts. ) Vad skulle då människans funktion bestå i? Det som särskiljer människan från andra arter av levande varelser är, enligt Aristoteles, förnuftet, eller hennes förmåga till förnuftig aktivitet. Den mänskliga funktionen måste därför bestå i just förnuftig aktivitet, och att leva väl som människa måste därför bestå i framgångsrik förnuftig aktivitet – d. v. s. i att handla, känna och hysa trosföreställningar i enlighet med vad det finns mest skäl, allt taget i beaktande, för en att göra, känna eller tro; eller som Aristoteles själv uttrycker det: i att ägna sig åt rationell (förnuftig) aktivitet i enlighet med dygd – och om det finns fler än dygd, i enlighet med den bästa och mest kompletta av dem. (Med dygd eller förträfflighet (gr. arete; plural aretai) avses här specifikt mänsklig dygd eller förträfflighet; d. v. s. den eller de egenskaper i kraft av vilka en människa med tillförlitlighet verkligen lyckas med att handla, känna och forma trosföreställningar i enlighet med korrekt förnuft. )

2. 1. 2 En första approximation av det högsta goda Den första åtminstone lite mer substantiella redogörelse för vari det högsta goda – eudaimonia – består som Aristoteles når fram till i bok 1 är alltså: rationell (förnuftig) aktivitet i enlighet med dygd – och om det finns fler dygd, i enlighet med den bästa och mest kompletta av dem. än Aristoteles lägger emellertid omedelbart till en viktig kvalifikation i relation till denna redogörelse: Det måste röra sig om ett helt liv av rationell aktivitet i enlighet med dygd, inte bara om en eller några få kortare perioder av sådan aktivitet.

2. 1. 2 En första approximation av det högsta goda (forts. ) Att fylla ut denna redogörelse eller approximation med ytterligare substantiellt innehåll är vad Aristoteles ägnar de resterande nio böckerna av Den Nikomachiska etiken åt. T. ex. diskuteras: (i) vilka de specifikt mänskliga dygderna är; (ii) vad som utmärker beteendet hos de individer som är utrustade med dygderna; (iii) hur vi förvärvar dygderna; och (iv) huruvida det högsta goda i slutändan är en fråga om aktivitet i enlighet med en dygd (och i så fall vilken) eller snarare med flera olika dygder

2. 2 Två typer av mänskliga dygder/förträffligheter Två typer av mänskliga dygder: Aristoteles brukar räknas som den förste att skilja mellan två olika typer av mänskliga dygder: å ena sidan etiska eller karaktärsbaserade dygder, och å andra sidan intellektuella dygder. Etiska dygder – t. ex. mod, rättvisa, generositet, vänskap, storsinthet och måttfullhet – har att göra med handlingar och affektioner (känslor). De består, enligt Aristoteles, i karaktärsdrag som disponerar deras innehavare att dels handla på rätt sätt, för rätt skäl och i rätt situationer, och dels att reagera känslomässigt på korrekta sätt. Intellektuella dygder, består istället i dispositioner hos vårt tänkande eller förnuft; dispositioner att tänka och/eller resonera på korrekt sätt inom olika områden av livet.

2. 3 Karaktärsdygder (eller etiska dygder) Etiska dygder påminner, enligt Aristoteles, om praktiska färdigheter i det avseendet att de inte i första hand förvärvas genom teoretisk undervisning utan genom praktisk övning. För att lära oss att med tillförlitlighet avgöra vad dessa dygder kräver av oss ifråga om handlingar och känslor i enskilda situationer, så måste vi hela tiden öva på att handla och känna på de sätt som en person utrustad med de relevanta dygderna skulle göra. Aristoteles är noga med att framhålla att det finns ingen begränsad och användbar uppsättning av principer som vi skulle kunna lära oss och sedan mer eller mindre mekaniskt tillämpa för att komma fram till hur vi har mest skäl, allt taget i beaktande, att handla och känna i enskilda situationer: vi måste istället genom kontinuerlig övning lära oss att själva känna igen vad som är viktigt här och nu och handla eller reagera känslomässigt därefter. Det här ställer höga krav på vår omgivning, påpekar Aristoteles. Om vi inte uppfostras på ett bra sätt, eller inte växer upp och lever i en miljö där de vi kan få kontinuerlig vägledning i vad de etiska dygderna eller förträffligheterna kräver av oss, så kommer vi inte ha mycket chans att förvärva dem.

2. 3. 1 Doktrinen om medelvägen För att handla och känna på korrekta sätt – på sätt som är generösa, modiga, måttfulla, o. s. v. – så krävs, enligt Aristoteles, att en träffar mitt i prick i ens handlingar och känslomässiga reaktioner: att en ifråga om t. ex. generositet handlar och känner på sätt som varken är snåla eller slösaktiga, utan just generösa, medan ens beteende för att vara modigt måste undvika att vara å ena sidan fegt och å andra sidan dumdristigt, och i fallet med måttfullhet är det avgörande att undvika å ena sidan måttlöshet och å andra sidan askes eller självspäkelse. Att dygdigt beteende på detta sätt är en fråga om att hitta den korrekta vägen mellan för mycket och för lite, är anledningen till att detta har kommit att kallas för doktrinen om medelvägen. Beteckningen är dock olycklig, för det är inte alls fråga om att en alltid skall bete sig på ett lagom sätt, eller att det finns en medelväg som är densamma för oss alla. Vad Aristoteles är ute efter är snarare att illustrera hur det med avseende på dygdigt beteende finns många olika sätt på vilka vi kan gå fel, men bara ett sätt att göra helt och hållet rätt. Det rätta – eller dygdiga – att göra i enskilda situationer varierar från person till person: vad som t. ex. räknas som en passande (måttfull) kosthållning för en olympisk idrottare är knappast detsamma som vad som utgör en passande kosthållning för mig; och vad som räknas som generöst för en person med, säg, Bill Gates tillgångar, är knappast detsamma som vad som räknas som generöst för en person tillhörande t. ex. svensk medelklass.

2. 4 Intellektuella dygder Det praktiska förnuftets dygder: Hantverks- eller färdighetskunskap (gr. techne). Det teoretiska förnuftets dygder: Vetenskaplig kunskap (gr. episteme). Insikt om första principer (gr. nous). Teoretisk visdom (gr. sophia). Praktisk klokhet/visdom (gr. phronesis).

2. 4. 1 Det praktiska förnuftets dygder är dygder hos vårt praktiska resonerande – d. v. s. dygder i kraft av vilka vi förmår resonera på ett korrekt sätt om handlingar och känslor Färdighetskunskap är helt enkelt det slags kunskap som vi förvärvar när vi lär oss en viss färdighet – att spela ett instrument, att blåsa glas, eller vad det nu kan vara. Sådan kunskap kräver kanske delvis genom teoretisk undervisning, men till stor del förvärvas den genom praktisk övning. Någonting liknande, menar Aristoteles, gäller även för praktisk klokhet eller vishet. Denna dygd utgör i själva verket en förutsättning förvärvandet av etiska dygder, för det är i kraft av denna som vi är förmögna att själva avgöra eller inse vad de etiska dygderna kräver av oss i enskilda situationer.

2. 4. 2 Det teoretiska förnuftets dygder har istället att göra med formandet av trosföreställningar rörande eviga och nödvändiga sanningar – om saker som inte kan vara annorlunda än de är. Detta slags intellektuella dygder förvärvas fr. a. genom teoretisk undervisning Det teoretiska förnuftets dygder inkluderar: (i) vetenskaplig kunskap (episteme), vilket är en dygd i kraft av vilken dess innehavare, enligt Aristoteles, uppvisar skicklighet i vetenskapliga härledningar; (ii) insikt (nous), vilket är en förträfflighet i kraft av vilken vi förmår urskilja första principer i vetenskapen (d. v. s. sådana principer som inte själva kan härledas ur andra, än mer grundläggande principer); och (iii) teoretisk visdom (sophia), vilken Aristoteles hävdar består av en kombination av episteme och nous.

2. 5 Två olika redogörelser för det högsta goda? Det etiska livet vs. det kontemplativa livet: I åtminstone 8 av Den Nikomachiska etikens 10 böcker är Aristoteles fr. a. upptagen med att redogöra för naturen hos ett liv i enlighet med de etiska dygderna. Mot slutet av den 10 e och sista boken argumenterar Aristoteles emellertid för att ett liv enlighet med de etiska dygderna endast är det näst bästa liv som är möjligt för människan. Det allra bästa är istället ett liv hängivet åt utövandet av teoretisk visdom – åt intellektuell kontemplation av universums nödvändiga sanningar – utan att behöva ge sig i kast med det praktiska livets alla bekymmer.

2. 6 Avslutning En viktig fråga i den efter-Aristoteliska antika moralfilosofin kom att gälla huruvida dygdig aktivitet skall uppfattas som tillräckligt för lycka, eller om lyckan i tillägg kräver också andra värden (t. ex. fysisk hälsa, materiell välfärd, ett gott rykte, vänner, mm. ). Aristoteles och hans efterföljare – de s. k. peripatetikerna – tycks ha intagit positionen att dygdig aktivitet förvisso är nödvändigt för lycka, men inte tillräckligt; det finns omständigheter som är så pass gräsliga att ingen människa, oavsett hur dygdig hen är, skulle kunna räknas som lycklig i dem