Moralfilosofins historia MORIA FRELSNING 1 A INTRODUKTION B

Moralfilosofins historia (MORIA) FÖRELÄSNING 1: (A) INTRODUKTION, (B) SOKRATES ETIK

Föreläsning 1 1. Introduktion 2. Sokrates etik 1. 1 Presentation 2. 1 Inledning. 1. 2 Kursens upplägg 1. 3 Vad är moralfilosofi? Och varför bekymra sig om dess historia? 2. 2 Den grundläggande frågan i antikens moralfilosofi 2. 3 Sokrates etik? 2. 4 Gorgias 1. 4 Några viktiga begränsningar m. a. p. kursens innehåll 2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) 2. 4. 2 Är begärstillfredsställelser det enda som spelar roll för ett gott liv?

1. 1 Presentation Ansvarig lärare: Seminarieledare: Frans Svensson Alexander Andersson Epost: frans. svensson@gu. se Epost: alexandersson@gu. se Rum: T 342

1. 2 Kursens upplägg Kurslitteratur: Roger Arrington, Western Ethics: An Introduction (Blackwell, 1998). Tillkommer gör även utdrag ur originaltexter av Platon, Thoms av Aquino, Mary Wollstonecraft och J. S. Mill (dessa utdrag finns tillgängliga på Canvas; gå in på Moduler i vänstermenyn och därefter på ”Texter och diskussionsfrågor till seminarierna 1 -4” under rubriken Delkurs 2: Moralfilosofins historia). 10 stycken föreläsningar. Ett schema med läsanvisningar i Arrington till varje föreläsning finns på Canvas. På Canvas kan ni även finna ett antal instuderingsfrågor till vart och ett av de relevanta kapitlen i Arringtons bok. (Dessa frågor är avsedda att vara till hjälp vid läsningen av Arrington. Ni förväntas inte skicka in svar på dem till mig, men ni är förstås mycket välkomna att diskutera dem med mig om ni kör fast eller tycker att någon är särskilt intressant!) 4 stycken textseminarier. Textseminarierna kommer att vara baserade på de utdrag ur originaltexter som omnämns ovan. NB: Till varje textseminarium måste utdragen ha lästs i förväg (textseminarierna kommer att bestå av diskussioner). Instruktioner och uppgifter till seminarierna finns upplagda på Canvas! Tentamen: Examinationen kommer att bestå av en digital salstentamen (DISA-tenta). Ni kommer att ha 4 timmar på er. En lista med 10 stycken kortare essäfrågor, av vilka 6 stycken kommer att återfinnas på tentan, kommer att läggas upp på Canvas ca två veckor innan.

1. 3 Vad är moralfilosofi? Och varför bekymra sig om dess historia? Moralfilosofi – eller filosofisk etik – utgör ett av huvudområdena inom vad som ibland kallas för praktisk filosofi. Distinktionen mellan praktisk och teoretisk filosofi går tillbaka till Aristoteles (384 -322 f. Kr. ), som skilde mellan tre olika typer av filosofiska undersökningar eller vetenskaper (gr. epistemai): (i) Teoretiska vetenskaper, vilka utmärks av att de består i ett sökande efter kunskap för kunskapens egen skull. (Exempel: Metafysik, epistemologi/kunskapsteori, astronomi, fysik, biologi, mm. ) (ii) Praktiska vetenskaper sysslar med mänskligt beteende, både på individuell och på social eller samhällelig nivå. Syftet med dessa studier är ytterst att nå fram till kunskap om vad som är gott och ont, eller bra och dåligt, i mänskligt beteende, som vi sedan kan använda för att avgöra hur vi måste gå tillväga för att leva så bra eller goda liv som möjligt. (Exempel: Etik, politisk filosofi, statskunskap, antropologi, sociologi, psykologi, pedagogik, mm. ) (iii) Produktiva vetenskaper strävar efter kunskap relaterad till skapandet av nyttiga och/eller vackra objekt (t. ex. ett konstverk, ett musikstycke, ett drama, en möbel, ett klädesplagg, ett fortskaffningsmedel, etc. ). (Exempel: Estetik och olika hantverkskunskaper. ) I och med den alltmer tilltagande specialiseringen inom vetenskaperna, så är det fr. a. moralfilosofi och politisk filosofi som kvarstår som kärnämnena inom den praktiska filosofin. (Inom dessa två områden går det emellertid numer att skilja mellan flera olika underområden, t. ex. normativ etik, tillämpad etik, metaetik, rättsfilosofi, mm. ) Till den moderna teoretiska filosofins kärnämnen hör istället metafysik, kunskapsteori, språkfilosofi, medvetandefilosofi, vetenskapsteori och logik. Ordet ”filosofi” betyder ”kärlek till vishet”. (Det är ursprungligen en sammansättning av grekiskans philos (vän, älskare) och sophia (vishet). )

1. 3 Vad är moralfilosofi? Och varför bekymra sig om dess historia? Några skäl till varför moralfilosofins historia är viktig: (i) Allmänbildning (viktigt för att förstå oss själva och vårt tänkande kring moral). (ii) Flera av de frågor som behandlas i moralfilosofin förefaller alltid ha bekymrat människor i mer eller mindre utsträckning. Det finns ingen anledning att bortse från tidigare försök att besvara dem (tvärtom: om vi bortser från dessa tidigare försök riskerar vi att gå miste om viktiga insikter!). (iii) Flera av de positioner som diskuteras i samtida moralfilosofi bygger på vad som sagts av tidigare filosofer. För att ordentligt förstå dessa positioner behöver vi (i åtminstone någon utsträckning) förstå de filosofer som först formulerade dem. (iv) Genom att studera moralfilosofins historia kan vi upptäcka nya sätt att närma oss olika frågor och problem på (liksom, i vissa fall, kanske att en del av de problem som diskuteras i moralfilosofin i själva verket har sin grund i trosföreställningar som vi idag inte längre delar, varför problemen ifråga snarast bör avfärdas helt och hållet).

1. 4 Några viktiga begränsningar m. a. p. kursens innehåll. 1. Ett mer passande namn på kursen vore: Den västerländska moralfilosofins historia. 2. Vi kommer endast att hinna med att göra några få nedslag i denna historia. 3. Det är en oerhört mansdominerad historia (liksom en historia dominerad av män från en ett visst samhällsskikt och med en viss hudfärg).

2. Sokrates etik 2. 1 Inledning. Den västerländska filosofins början: Antikens Grekland (ett område som var betydligt större än det som idag känner som Grekland), 600 -talet före vår tidräkning. Den antika filosofins portalfigurer: Sokrates (470/469 -399 f. Kr. ); dennes elev, Platon: (428/427 eller 424/423 – 347 f. kr); och sedan Platons elev, Aristoteles (384 -322 f. Kr. ). Det är om dessa tänkare som de inledande tre föreläsningarna kommer att handla. Senantiken (eller Hellenismen): 300 -talet t. o. m. ca år 30 f. Kr. Under denna period uppstår flera olika filosofiska skolbildningar, t. ex. stoicismen och epikueranismen som vi kommer att ägna den fjärde föreläsningen åt.

2. 2 Den grundläggande frågan i antikens moralfilosofi ”Hur bör en [du, jag, hon, han, hen] leva? ” (Denna fråga ställs explicit av Sokrates i flera av Platons dialoger. ) Alternativa sätt att uttrycka frågan skulle kunna vara: Vad krävs för att leva ett liv som är värt att leva, meningsfullt, gott/bra, lyckligt, allt taget i beaktande? Eller kanske: Vari består det bästa liv som är tänkbart för en människa? Det antas finnas en i den mänskliga naturen inneboende och helt grundläggande strävan efter att realisera just det slags liv som vi, allt taget i beaktande, bör leva. De flesta av oss saknar emellertid en korrekt föreställning om vari ett sådant liv består, varför vi misslyckas i vår grundläggande strävan. Det är därför moralfilosofins uppgift att närmare specificera vari ett sådant liv består – att tillhandahålla en redogörelse för det eller de villkor som är nödvändiga och tillräckliga för att vi skall kunna sägas leva sådana liv – samt att undersöka hur vi måste gå tillväga (vilka förmågor, karaktärsdrag, mm, som vi behöver utveckla) för att verkligen lyckas förverkliga sådana liv. (Den politiska filosofin, i sin tur, har som sin yttersta uppgift att komma fram till vad som utgör det bästa samhället, d. v. s. ett samhälle som är organiserat på ett sådant vis att det skapar så goda förutsättningar som möjligt för dess invånare att leva goda liv. ) Den grekiska term som de antika filosoferna använder för att hänvisa till det slags liv som vi bör leva, allt taget i beaktande, är eudaimonia. Detta är svåröversatt, men den vanligaste översättningen numer är lycka. Ibland översätts det dock istället med välfärd eller välmåga, och ibland med mänsklig blomstring.

2. 2 Den grundläggande frågan i antikens moralfilosofi (forts. ) ”Hur bör en leva? ” betraktas av flera av antikens filosofer som den allra viktigaste för filosofin att besvara. Detta betyder dock inte att de uteslutande ägnade sig åt moralfilosofi. Tvärtom tas det för givet att studier i såväl teoretiska som produktiva vetenskaper kan vara värdefulla för deras egen skull, men också som medel till en korrekt förståelse av vad ett gott eller meningsfullt mänskligt liv innebär och vad som krävs av oss för att vi skall ha en chans att realisera ett sådant liv i vårt eget fall. En mall för hur vi behöver gå tillväga för att realisera ett liv som är värt att leva antas utgöra filosofins krona, även om filosofin för att nå fram till en sådan mall först måste hjälpa oss till en förståelse av verklighetens grundläggande beskaffenhet och vår (människans) plats i naturen. ”… the whole of philosophy is like a tree. The roots are metaphysics, the trunk is physics, and the branches emerging from the trunk are all the other sciences, which may be reduced to three principal ones, namely medicine, mechanics and morals. By 'morals' I understand the highest and most perfect moral system, which presupposes a complete knowledge of the other sciences and is the ultimate level of wisdom” (René Descartes, ur förordet till den franska utgåvan av Filosofins principer; publicerad 1647).

2. 3 Sokrates etik? Sokrates (469? -399 f. Kr. ). Platons lärare. Författade ingenting själv. Hans berömmelse vilar fr. a. på den framställning av honom som ges i Platons dialoger. Tycks ha haft två huvudsakliga syften i sin filosofiska gärning: (i) Att påvisa hur ofta de övertygelser som människor bär på vid lite närmare granskning vilar på ohållbara grunder (eller kanske t. o. m. helt saknar grunder). (ii) Att bidra till uppammandet av ett begär eller passionerat intresse för filosofi hos i synnerhet de unga män som han samtalade med. Dömdes till döden år 399 f. Kr. för ogudaktigt beteende. Sokrates försvarstal vid domstolen skildras av Platon i Apologien (på svenska ofta kallad just Sokrates försvarstal). ”The unexamined life is not worth living” (Apologien, 38 a). Hävdade att det enda som han med säkerhet vet är att han ingenting vet.

2. 3 Sokrates etik? (Forts. ) En (i alla fall tämligen) vanlig uppdelning av Platons dialoger: (i) Tidiga – eller Sokratiska – dialoger (t. ex. Lysis, Ion, Gorgias, Charmides, Euthydemus, Euthyfron). (ii) Mellandialoger (t. ex. Faidon, Menon, Symposium, Theatetus, Parmenides, Faidros, och (inte minst!) Staten). (iii) Sena dialoger (sex stycken: Kritias, Statsmannen, Timaios, Philebus, Sofisten, och Lagarna).

2. 3 Sokrates etik? (Forts. ) De tidiga, Sokratiska dialogerna är alla uppkallade efter en av de personer som Sokrates samtalar med (vilket även gäller för det stora flertalet av Platons mellan- och sena dialoger). Några kännetecken för de tidiga dialogerna: (a) De kretsar alla kring olika etiska frågeställningar. (b) De har formen av ”Vad är X? ”-dialoger – d. v. s. , de är dialoger i vilka Sokrates och en eller flera andra personer ger sig i kast med att försöka hitta en definition av sådana saker som njutning, rättrådighet, mod, vänskap eller måttfullhet. (c) Sokrates diskuterar i flera fall med personer som har rykte om sig att vara – och ofta också betraktar sig själva som – experter med avseende på det som diskuteras. (d) De mynnar ut i apori – d. v. s. , i att samtalet (dialogen) avslutas utan att man hittat någon tillfredsställande definition av det ting som diskussionen gällde. Trots att de tidiga dialogerna mynnar ut i apori, så tycks det möjligt att urskilja i alla fall en del positiva teser som Sokrates använder sig av i sin argumentation, liksom ett förkastande av åtminstone vissa alternativ. Dessa saker sammantaget skulle kunna tänkas utgöra Sokrates etik (i så måtto som det finns en sådan).

2. 4 Gorgias I Gorgias samtalar Sokrates i huvudsak med en grupp sofister (med, i turordning, Gorgias, Polus och Kallikles). Sofister förekommer i flera av Platons dialoger. De var kringresande ”vishetslärare”, vilka erbjöd undervisning i olika ämnen mot betalning. De omfattade sällan någon enhetlig filosofi. Det övergripande ämnet för diskussionerna i Gorgias är rättvisans – eller möjligen rättrådighetens eller rättskaffenhetens – natur, samt betydelsen av rättrådighet för ett gott, bra eller lyckligt liv (eudaimonia). (Den grekiska termen för rättvisa/rättrådighet är dikaiosyne, vilken – precis som eudaimonia – är svåröversatt. Ofta används rättvisa (på engelska justice) men det är inte alldeles lyckat eftersom det här är fråga här om en egenskap hos människor likaväl som hos samhälleliga institutioner och fördelningar av olika nyttigheter. ) Dialogen kan sägas mynna ut i apori i det avseendet att ingen tillfredsställande definition av rättrådighet, eller för den delen av eudaimonia hittas, och inte heller någon acceptabel redogörelse för betydelsen av rättrådighet i ett bra eller lyckligt liv. Likväl tycks Sokrates under argumentationens gång ge uttryck för – och i någon utsträckning försvara – i alla fall några lite mer specifika teser rörande dessa saker.

2. 4 Gorgias (forts. ) Vid åtminstone två tillfällen i dialogen hävdar Sokrates att vad diskussionen ytterst handlar om är frågan om hur vi bör leva – en fråga som han vidare menar att varje människa med åtminstone någon intelligens torde känna igen som den viktigaste av alla: (i) ”Don’t weaken at all, I beseech you, so that we may come to a clear conclusion how life should be lived” (492 d). (ii) “For you see, don’t you, that our discussion is about this (and what would even a man of little intelligence take more seriously than this? ), about the way we are supposed to live” (500 c).

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) Med avseende på rättrådighetens natur och dess relation till ett bra eller lyckligt liv, allt taget i beaktande, så är det i synnerhet två nära relaterade teser som Sokrates tycks ställa sig bakom i Gorgias: (i) rättrådigheten är sådan att det alltid är sämre för en själv att handla eller vara orättrådig än att utsättas för orättrådig eller orättvis behandling av andra; och (ii) om vi har betett oss orättrådigt, så är det alltid bättre för oss att bli straffade eller disciplinerade för detta än att vi kommer undan med det.

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) (i) rättrådigheten är sådan att det alltid är sämre för en själv att handla eller vara orättrådig än att utsättas för orättrådig eller orättvis behandling av andra Sokrates tycks mena att vi torde inse att det förhåller sig på detta sätt så snart vi betänker att det alltid är mer skamligt, lågt eller klandervärt att själv bete sig orättvist eller orättrådigt än att utsättas för orättvis behandling. Det förra är något som fläckar ned oss själva, medan det senare inte medför någonting sådant. Vem skulle i ljuset av detta förneka att det är sämre för en själv att bete sig på skamliga eller klandervärda sätt än att utsättas för andras skamliga eller klandervärda beteenden? Är det inte uppenbart att emedan det förra knappast är förenligt med att leva ett gott liv, så är det senare något som förvisso fläckar ned de andras liv, men inte vårt eget?

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) (i) rättrådigheten är sådan att det alltid är sämre för en själv att handla eller vara orättrådig än att utsättas för orättrådig eller orättvis behandling av andra En invändning mot (i): Även om Sokrates resonemang kanske visar att det är av stor betydelse för vår möjlighet att leva så bra liv som möjligt att vi i andra människors ögon framstår som rättvisa personer, så är det likväl förenligt med att det allra bästa för oss själva är om vi i de fall där vi kan vara säkra på att komma undan med det, verkligen har förmågan att utföra orättvisa handlingar närhelst vi därigenom kan förvärva någonting som vi vill ha eller önskar. Sokrates replik: Även om vi inte skulle bli påkomna skulle vi likväl behöva leva med den egna insikten att vi har betett oss skamligt/klandervärt, en insikt som är nog så obehaglig i sin egen rätt. Vidare vore det slags liv som enligt invändningen vore det bästa för oss oerhört komplicerat: vi skulle konstant behöva vara upptagna med att göra allt vi kan för att framstå som rättrådiga inför andra, samtidigt som vi också skall försöka ge akt på varje tillfälle där vi skulle kunna främja något av våra egna intressen genom att handla orättrådigt utan att bli påkomna.

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) (ii) om vi har betett oss orättrådigt, så är det alltid bättre för oss att bli straffade eller disciplinerade för detta än att vi kommer undan med det. Straffets funktion, enligt Sokrates, är att göra den som straffas (eller disciplineras) till en bättre människa – till någon som inte beter sig orättrådigt i framtiden och därigenom lever ett bättre liv. Därmed måste det väl vara bättre för oss att straffas för orättrådigt beteende än att komman undan med sådant beteende?

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) (i) rättrådigheten är sådan att det alltid är sämre för en själv att handla eller vara orättrådig än att utsättas för orättrådig eller orättvis behandling av andra Kallikles invändning mot (i): Rimligheten i Sokrates förutsätter att vi bortser från en distinktion mellan konventionell rättvisa och naturlig rättvisa. Utifrån den naturliga rättvisans perspektiv gäller, enligt Kallikles, att det att utsättas för konventionella orättvisor i själva verket är mer skamligt än det att själv att handla på sätt som konventionellt anses orättvisa, åtminstone givet att man är förmögen att komma undan med sådant beteende. Men vad avser egentligen Kallikles med naturlig rättvisa/rättrådighet?

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) SOCRATES: … do you mean that ‘better’ and ‘stronger’ are the same? [. . . ] Do you mean by ‘stronger’ those who have greater physical strength, and must the weaker obey the stronger. . . because they are stronger and physically more powerful, as if ‘more powerful’ and ‘stronger’ and ‘better’ were synonymous terms? [. . . ] CALLICLES: I tell you quite explicitly that they are synonymous. (488 b-d) Sokrates kritik av detta förslag: Om vi skulle ta på allvar påståendet att det ur naturens synvinkel är fysisk styrka som ensamt avgör vem eller vilka som är de bästa människorna, så tycks det följa att en stor grupp av var för sig fysiskt svaga individer är bättre än en eller några få fysiska praktexemplar (tillsammans skulle den stora gruppen av fysiskt svaga personer kunna hålla de få fysiskt starkare individerna i schack). Och detta har åtminstone två viktiga följder: (a) Dels tycks det följa att vadhelst en majoritet av det förra slaget kommer fram till som rättvist, enligt Kallikles resonemang också måste kvalificera som naturligt rättvist; men vad majoriteten kommer fram till är vad Kallikles tidigare har hänvisat till som konventionell rättvisa, varför distinktionen mellan konventionell och naturlig rättvisa i dessa fall skulle kollapsa. (b) Vidare tycks det följa att vilken samling individer som helst – oavsett om det skulle röra sig om ett lands fångar eller slavar – som tillsammans skulle utgöra den starkaste individen, måste vara de av naturen mest lämpade ledarna och de som av naturen är mest förtjänta av olika fördelar, vilket inte alls var vad Kallikles hade tänkt sig.

2. 4. 1 Rättrådighet (dikaiosyne) Som svar på Sokrates kritik försöker Kallikles på olika sätt att ändra sin position. Han kommer till sist fram till att vad han avsåg med styrka inte var just fysisk styrka utan snarare intelligens, varför det är de mest intelligenta som av naturen är de bästa människorna och som därmed också bör åtnjuta fler fördelar och större makt än andra. Men vad avser då Kallikles med ”mest intelligenta”? ”I mean people with the intelligence to know how political matters should be handled, and not only intelligence but courage; people who have the ability to carry out their ideas, and who will not shrink from doing so through faintness of heart [. . . ] They are the people who ought to rule states, and right consists in them as rulers having an advantage over the rest, who are their subjects” (491 a-b).

2. 4. 2 Är begärstillfredsställelser det enda som spelar roll för ett gott liv? Vid denna punkt i dialogen för Sokrates över samtalet till frågan om vilken betydelse som de upplevelser av tillfredsställelse som vi människor karaktäristiskt åtnjuter vid uppfyllandet av våra begär eller önskningar har för realiserandet av ett bra eller gott mänskligt liv. Varför Sokrates över samtalet till denna fråga? Byter han inte därmed ämne för diskussionen? Sokrates menar att han stannar kvar vid det ursprungliga ämnet. Givet den föreställning om den naturliga rättvisans substantiella natur som Kallikles nu säger sig vilja omfatta, så uppstår enligt Sokrates en fråga om huruvida de individer som enligt Kallikles position utgör de av naturen bästa och mest rättrådiga människorna, och som därmed bör åtnjuta mer makt och mer fördelar än andra, också kan sägas vara lämpade att styra sig själva; d. v. s. , om de också kan antas vara skickliga på att planera och strukturera sina egna liv på bästa sätt. Om det skulle visa sig att svaret på denna fråga är ”Nej”, så tycks Sokrates mena att detta ger vid handen att de rimligen inte heller kan vara bäst lämpade att styra andra människors liv, och därför inte heller rimligen kan sägas vara i besittning av rättrådighet.

2. 4. 2 Är begärstillfredsställelser det enda som spelar roll för ett gott liv? Kallikles hävdar att det inte finns någonting som skulle kunna vara mer i en människas intresse än att vara naturligt rättvis, för endast en naturligt rättvis person är förmögen att leva ett sant lyckligt/gott mänskligt liv: ”For how can a man be happy that is in subjection to anyone whatever? I tell you frankly that natural good and right consist in this, that the man who is going to live as a man ought should encourage his appetites to be as strong as possible instead of repressing them, and be able by means of his courage and intelligence to satisfy them in all their intensity by providing them with whatever they happen to desire” (491 e-492 a). ”The truth, Socrates [. . . ] is in fact this; luxury and excess and licence, provided that they can obtain sufficient backing, are virtue and happiness; all the rest is mere flummery, unnatural conventions of society, worthless cant” (492 c). Sokrates tar upp flera olika invändningar mot Kallikles förslag. Till exempel: Skulle inte de flesta av oss hävda att det spelar en avgörande roll att de saker vi bryr oss om också är värda att bry sig om; att det inte bara är njutningen av att tillfredsställa ett begär som spelar roll utan att vi finner njutning i tillfredsställandet av begär för värdefulla saker. Vikten av långsiktigt planerande för att leva ett bra/gott/lyckligt liv.