Kllkritikens grunder MARTIN LINDE HT 20 Vad r

Källkritikens grunder MARTIN LINDE, HT 20

Vad är en källa? En källa är något som vi hämtar upplysningar och fakta från. Källan kan vara skriftlig – brev, protokoll, böcker, tidningar m. m. Källan kan vara muntlig – intervjusvar, uttalanden vid presskonferenser, offentliga tal m. m. Källan kan vara visuell, d. v. s. en bild, exempelvis en kyrkmålning eller ett gammalt fotografi. Allt som vi bygger vår kunskap på är källor. Källkritikens uppgift är att värdera dessa källor och bedöma deras trovärdighet.

Källkritik inom historievetenskapen Under 1800 -talet och det tidiga 1900 -talet omvandlades historieämnet till en vetenskap, såväl i Sverige som i andra länder. Ett viktigt led i processen var särskilda regler för hur man skulle förhålla sig till källor. Källkritiken blev en viktig komponent i det historievetenskapliga arbetet. I Sverige utvecklades källkritiken såväl av Harald Hjärne och hans elever i Uppsala, som – lite senare – brödraparet Lauritz och Curt Weibull från Lund. Den tidiga källkritiken var ofta inriktad på hanteringen av berättande källor – krönikor, dagböcker, brev och liknande.

Några grundläggande källkritiska principer eller kriterier Äkthetskriteriet. Här gäller det att bedöma om källan är äkta eller förfalskad. Är den vad den utger sig för att vara? Tidskriteriet (eller närhetskriteriet). Här gäller det att bedöma sagesmannens/samtidsvittnets närhet i tid till den information som förmedlas i källan. Skrevs källan nära inpå den händelse som omtalas eller långt efteråt? Med tanke på risken för minnesfel är det önskvärt att källan skrevs ned relativt kort tid efter händelsen. Källan anses vara mer trovärdig ju mer samtidig den är. Tendenskriteriet. Här gäller det att bedöma om källan ger en tillrättalagd och snedvinklad bild av verkligheten, kanske för att främja någons (politiska, ekonomiska etc) intressen. I såfall har källan en bestämd tendens – den är tendentiös. Beroendekriteriet. Här gäller det att bedöma om källan står på egna ben, eller om den är beroende av andra källor. Är två olika källor som säger samma sak oberoende av varandra eller bygger den ena på den andras uppgifter?

Några preciseringar Distinktionen kvarleva – berättande källa. En kvarleva är en rest (lämning) av ett historiskt skeende, exempelvis en bouppteckning eller en skattelängd. En berättande källa beskriver ett historiskt skeende i efterhand (t. ex. krönikor, tidningar, memoarer). Distinktionen är en smula problematisk, eftersom ett visst dokument kan vara både- och (t. ex en dagbok). Distinktionen källor – litteratur är fortfarande vanlig. Källor är skrifter/utsagor som forskaren använder för deras egen auktoritet (t. ex. officiella dokument som kyrkböcker och skattelängder). Litteratur är bearbetningar, d. v. s. skrifter där uppgifterna bygger på andra skrifter. (Litteratur kan vara t. ex. vetenskapliga artiklar, doktorsavhandlingar). Det funktionella källbegreppet. Ingenting är i sig själv en källa. Huruvida ett dokument är en källa eller ej beror på hur det används – d. v. s. vilka frågor vi ställer till det. Därmed är också sagt att det inte finns ”dåliga” eller ”bra” källor i största allmänhet. Källor är dåliga eller bra endast i förhållande till en bestämd fråga. En starkt tendentiös och lögnaktig propagandaskrift kan vara en utmärkt källa, om man är ute efter att studera just propaganda.

Principer och tillämpning Rent allmänt kan sägas att de källkritiska principerna är relativt lättbegripliga, men tillämpningen ofta svår. Det är inga enkla tumregler som kan tillämpas mekaniskt. Att en källa kan vara förfalskad kan nog alla förstå, men är just det här specifika dokumentet äkta eller förfalskat? Att en källa kan vara tendentiös inser nog alla, men är den eller den specifika källan tendentiös – det brevet, den dagboken, den utsagan som en intervjuad person yttrade? På vilket sätt är den i så fall tendentiös?

Nya källkritiska kriterier? Maria Ågren: Synlighet och vikt borde komplettera den klassiska källkritiken Synlighet: Här gäller det att reflektera över vilka företeelser som lämnat spår i källorna, vilka som inte gjort det – och varför. Vikt: Här gäller det att bedöma hur central, vanligt förekommande (representativ) en viss företeelse är.

Muntlig historia och källkritik Muntliga källor, exempelvis bandade intervjuer, kan förmedla uppgifter om händelser och synsätt som inte lämnat många skriftliga spår. Källkritiska reflexioner är i hög grad motiverade när muntliga källor skall användas. Exempelvis aktualiseras närhetskriteriet när den intervjuade berättar om händelser långt tillbaka i tiden. Långtidsminnet kan dock vara stabilt, åtminstone vad gäller händelser och beteenden som intresserar uppgiftslämnaren. Beroendekriteriet. Är uppgiftslämnaren ett ögonvittne eller traderas uppgifter som förmedlats av andra? Tendenskriteriet. I gynnsamma fall kan man jämföra olika källor med varandra, vilket kan belysa den eventuella tendensen.

Källkritik och bilder Amerikabrev från ca 1900

Det föränderliga språket Insikter om språkhistoria hör inte till källkritikens domäner i strikt mening, men faktum är att också språkliga uttryck i äldre dokument måste betraktas med ett kritiskt granskande öga. Annars är risken stor att man missförstår texten. Prästernas sjukdomsbenämningar i kyrkböckerna är ett exempel. Vad betydde ”brännsjuka”? Om ett visst ordval verkar konstigt, kan det bero på att ordet med tiden helt eller delvis ändrat betydelse. Alternativt kanske man stöter på ett helt främmande ord som man inte sett förut. I bägge fallen bör man konsultera Svenska Akademins Ordbok (SAOB). Ett par exempel på ord som kan missförstås: ordet ”befallning” i äldre tider kunde betyda ”fögderi”. Ordet ”ränta” betydde länge ”skatt”, medan det vi idag benämner som ränta beskrevs med ordet ”intresse”. Före 1800 -talets senare del kunde ordet ”folkrörelse” betyda upplopp, folkresning.