Metaetik FRELSNING 6 1 VRDE OCH KUNSKAP 2

Metaetik FÖRELÄSNING 6: (1) VÄRDE OCH KUNSKAP (2) RELATIVISM

Föreläsning 6 Del 1: Värde och kunskap: Del 2: Relativism: 1. Introduktion 2. Kunskap eller välgrundad tro? 3. Regress-argumentet 4. Fundamentism 4. 1 Rationalism 4. 2 Empirism 5. Koherentism 5. 1 Tre frågor i relation till koherentismen 2. Tre generella former av moralisk relativism 3. Deskriptiv moralisk relativism 4. Metaetisk moralisk relativism 4. 1 Semantisk relativism 4. 1. 1 Ontologisk relativism 4. 2 Epistemologisk relativism 5. Normativ relativism 5. 1 Konventionalism 5. 2 Tolerans-principen

1. Introduktion Värdeepistemologi: Det område av metaetiken som sysslar med möjligheten av att nå kunskap, eller åtminstone hysa väldgrundade (eller rättfärdigade) trosföreställningar (”beliefs”) – om vad som är rätt och fel, gott och ont, rättvist och orättvist, etc. Många skulle nog hålla med om att vi inte kan se eller urskilja att t. ex. ett visst handlingsalternativ är felaktigt på samma sätt som vi kan se att det t. ex. står en dator på bordet framför oss. Inte heller tycks vi förstå eller inse att vissa typer av handlingar är felaktiga på samma sätt som vi t. ex. förstår eller inser att alla ungkarlar är ogifta män (d. v. s. genom att förstå meningen eller betydelsen hos de ingående termerna). Och inte heller tycks vi känna att en viss handling är fel under omständigheterna, på samma sätt som vi t. ex. kan känna oss sugna på någonting sött. Så hur, om alls, är kunskap (eller rättfärdigad tro) på moralens område möjligt?

2. Kunskap eller välgrundad tro? Enligt standardsvaret i filosofin på frågan om vad kunskap egentligen är för något (ett svar som går tillbaka till Platons dialog Theatetos), så kräver kunskap att tre olika villkor är uppfyllda: tro, goda skäl och sanning. För att en person skall kunna sägas veta (eller ha kunskap om) att t. ex. jorden är rund, så krävs alltså enligt standardsvaret: (1) att personen tror att jorden är rund; (2) att hen har goda skäl för att tro att jorden är rund; och (3) att det är sant att jorden är rund. Om – och endast om – dessa tre villkor är uppfyllda har personen kunskap om att jorden är rund, enligt standardsvaret.

2. Kunskap eller välgrundad tro? Den värdeepistemologiska diskussionen i modern tid har i stor utsträckning handlat om huruvida vi kan hysa väldgrundade trosföreställningar eller övertygelser i moraliska frågor, snarare än om vi kan nå kunskap i dem. Den huvudsakliga anledningen till detta är nog att det förefaller som om det räcker med att vi kan hysa väldgrundade övertygelser i moralfrågor för att vi skall kunna lösa värderingsproblem: om vi kan hysa mer eller mindre välgrundade övertygelser i moralfrågor, så är våra moraliska övertygelser rationella i så måtto som de åtminstone är mer välgrundade än andra tillgängliga trosföreställningar eller övertygelser. Huruvida de i tillägg också är sanna – och därmed kan sägas utgöra exempel på kunskap – behöver vi därför i praktiken kanske inte bekymra oss så jättemycket om. OBS: Vi skall här följa den moderna värdeepistemologiska debatten och koncentrera oss på hur, om alls, det är möjligt för oss att hysa välgrundade övertygelser eller trosföreställningar i moralfrågor. Notera att detta att hysa välgrundade trosföreställningar eller övertygelser måste antas kunna gå att redogöra för utan hänvisning till att trosföreställningarna eller övertygelserna är sanna. Om detta inte vore möjligt – om det istället vore ett krav på välgrundadhet m. a. p. trosföreställningar att de är sanna – så vore ju villkor (3) i standardsvaret på vad kunskap är överflödigt Vidare är det väl också så att vi mycket väl kan tänka oss fall där människor faktiskt hyser välgrundade trosföreställningar om saker som i själva verket är falska (Bergström hänvisar här till ett vanligt exempel i litteraturen, nämligen till att människor tidigare i historien hade goda skäl att tro på Newtons mekanik, trots att den senare har visat sig vara felaktig i olika avseenden).

3. Regress-argumentet Vi kan skilja mellan tre huvudsakliga positioner i diskussionen om huruvida vi kan hysa mer eller mindre välgrundade trosföreställningar i moral- eller värdefrågor: (A) Skepticism (B) fundamentism; och (C) koherentism. Skepticism står i den här kontexten för positionen att vi inte kan hysa välgrundade trosföreställningar eller övertygelser i moralfrågor, medan fundamentism och koherentism istället utgör två olika försök att visa att vi visst kan göra det.

3. Regress-argumentet: För att en trosföreställning skall vara välgrundad eller rättfärdigad krävs att vi har goda skäl för att hysa trosföreställningen ifråga. T. ex. min trosföreställning att det blir pannkakor till middag är välgrundad om jag har goda skäl att tro att det blir pannkakor till middag. Men för att de skäl som jag har för att tro att det blir pannkakor till middag skall kvalificera som goda skäl, så kan en undra om jag inte måste ha goda skäl för dem (för de goda skälen) i sin tur? Och med utgångspunkt i detta tycks det tämligen enkelt att skapa ett regress-argument. Dan O’Brien illustrerar det på följande sätt: My belief that the local Asian restuarant is not serving chana puri this week is justified by my belief that it is Ramadan, and my belief that the breakfast chef does not work during this religious festival. Thus, belief A [e. g. the local Asian restaurant is not serving chana puri this week] is justified by belief B [e. g. the breakfast chef does not work during this religious festival] and belief C [e. g. that it is Ramadan]. Such justification is inferential: given B and C, I infer that A is true. However, for B and C to play a justifying role, I require further reasons to think that these are true. There is, then, the danger of a regress of justification. Even if belief C is justified by belief D – I believe it is Ramadan because my calendar says so – a question will still arise concerning whether I have good reason to hold this further belief [e. g. that my calendar says so] (and so on). (O’Brien, An Introduction to the Theory of Knowledge, p. 61) (Regress-argumentet är ett generellt argument: det reser en grundläggande fråga om huruvida vi kan hysa välgrundade trosföreställningar om någonting överhuvud taget. Eftersom vi här är intresserade av metaetik skall vi emellertid begränsa oss till att diskutera argumentet i relation till möjligheten av att hysa välgrundade trosföreställningar i moralfrågor. )

3. Regress-argumentet En möjlig respons på regress-argumentet tycks vara att acceptera att rättfärdiganden m. a. p. trosföreställningar fortsätter i all evighet (att det inte finns någon slutpunkt för sådana rättfärdiganden). Ytterst få (om någon) försvarar dock en sådan ståndpunkt. Istället råder det enighet om att kedjor av rättfärdiganden förr eller senare kommer till en slutpunkt. Men: (A) Enligt skeptikern stannar regressen vid trosföreställningar som själva saknar rättfärdigande, vilket i sin tur medför att ingen trosföreställning i kedjan – inklusive den trosföreställning som vi började från – är rättfärdigad. Moraliska trosföreställningar kan därför aldrig vara rättfärdigade. (B) Enligt fundamentismen stannar regressen istället vid trosföreställningar som är självevidenta, d. v. s. sådana att de inte behöver något ytterligare rättfärdigande; de är rättfärdigade i sig själva. (C) Enligt koherentismen, slutligen, får vi stopp på regressen på grund av att vissa trosföreställningar är rättfärdigade i kraft av att de ingår i en koherent uppsättning av trosföreställningar (A) är en radikal position – eller i alla fall en position som har uppseendeväckande implikationer: t. ex. att inte ens trosföreställningar som att rasism är moraliskt förkastligt, eller att det är fel att köra in en skåpbil i en folkmassa, kan vara välgrundade (detsamma gäller dock naturligtvis också för de motsatta trosföreställningarna). (Det är viktigt att påpeka, kanske, att väldigt få filosofer omfattar skepticism m. a. p. alla slags trosföreställningar; det är just m. a. p. moraliska trosföreställningar som skepticism är någorlunda utbrett. ) Låt oss emellertid rikta vår uppmärksamhet fr. a. mot fundamentismen och koherentismen, för att undersöka i lite mer detalj vilka de filosofiska alternativen till skepticism på moralens område kan tänkas vara.

4. Fundamentism Grundtanken i fundamentismen är att vi kan skilja mellan två olika slag av trosföreställningar: (a) Dels trosföreställningar som är välgrundade (rättfärdigade) i sig själva och som därför inte behöver ytterligare rättfärdigande från andra trosföreställningar. Trosföreställningar av detta slag är fundamentala. (b) Dels trosföreställningar vars berättigande är härlett från andra trosföreställningar (d. v. s. härledda eller icke-fundamentala trosföreställningar). Enligt fundamentismen gäller att alla trosföreställningar av det andra slaget, för att vara berättigade, måste gå att härleda från trosföreställningar av det första slaget. Vi kan skilja mellan två olika former av fundamentism: rationalism och empirism. Dessa skiljer sig åt m. a. p. deras respektive redogörelser för hur vi kommer till insikt om vilka trosföreställningar som är fundamentala (eller självevidenta).

4. Fundamentism 4. 1 Rationalism Enligt rationalismen gäller att vi kan förstå eller inse den fundamentala riktigheten hos vissa värdeuppfattningar enbart med hjälp av vårt förnuft. Dessa fundamentala värdeuppfattningar – eller värdepropositioner, som t. ex. W. D. Ross kallar dem – framträder som självevidenta (uppenbara, självklara) för oss om vi bara förstår ordentligt vad de innebär. Det krävs ingen särskild erfarenhet för att uppfatta dem som självevidenta, utan de framträder som självevidenta för varje rationell varelse (om en sådan varelse bara reflekterar ordentligt över innehållet i uppfattningarna). På grundval av dessa fundamentala värdeuppfattningar är det sedan möjligt att härleda andra moraliska uppfattningar, enligt rationalismen, vilka är rättfärdigade ytterst i kraft av just det faktum att de är härledda från självevidenta utgångspunkter.

4. Fundamentism 4. 1 Rationalismen (forts. ) Men vilka värdeuppfattningar (eller värdepropositioner) skulle då tillhöra klassen av uppfattningar som framträder som självklart riktiga för varje rationell varelse? Några förslag: G. E. Moore, t. ex. , menade att dessa uppfattningar bl. a. inkluderar att skönhet är intrinsikalt värdefullt, liksom lycka, medan t. ex. lidande är intrinsikalt dåligt. Henry Sidgwick (1830 -1900) hänvisade t. ex. till propositionen att en inte bör föredra någonting mindre värdefullt nu (t. ex. njutningen av att äta en glass) framför någonting mer värdefullt senare (t. ex. att träffa en livskamrat) som självklart sann. W. D. Ross (1877 -1971) menar att vi via rationell insikt kan inse den uppenbara riktigheten i vissa grundläggande prima facie plikter (t. ex. att den allmänna välfärden bör främjas; löften bör hållas; att åsamka andra skada bör undvikas; m. fl. ). En viktig sak att notera i relation till dessa exempel är att de alla handlar om generella värdeuppfattningar. I stort sett alla rationalister förnekar att vi i fall till fall med förnuftets hjälp skulle kunna komma att inse att vad som är uppenbart rätt, fel, bra eller dåligt. Vad vi med förnuftets hjälp kan inse som självklart riktigt är istället just generella uppfattningar eller principer (t. ex. att skönhet är intrinsikalt värderfullt; att löften bör hållas; o. s. v. ), och på grundval av dessa generella insikter kan vi sedan sluta oss till att det där bör göras, eller det här undvikas.

4. Fundamentism 4. 1 Rationalismen (forts. ) Men finns det värdeåsikter som framträder som uppenbart riktiga för varje rationell varelse? Kan det inte råda delade meningar om vad som är självklart eller uppenbart riktigt på moralens område t. o. m. bland rationella individer? Företrädare för t. ex. libertariansk rättighetsetik tycks mena att moral fr. a. är en fråga om att respektera vissa sido-restriktioner m. a. p. vad vi får och inte får göra mot varandra (restriktioner som bestäms av individers rättigheter), men att vi inom ramen för dessa sidorestriktioner får göra precis vad vi vill – inklusive att strunta blankt i t. ex. främjandet av den allmänna välfärden och istället satsa allt på oss själva. För dessa företrädare tycks det inte framstå som självklart att det föreligger en plikt – inte ens en prima facie plikt – att främja den allmänna välfärden. Och hur är det med det intrinsikala värdet av skönhet? Om Moore har rätt skulle t. ex. en vacker solnedgång vara intrinsikalt värdefull även i en värld där det inte finns några individer närvarande som skulle kunna njuta av skönheten i solnedgången. Men detta är inte självklart riktigt för alla. Skulle anhängare av libertariansk rättighetsetik, eller förnekare av det intrinsikala värdet av skönhet, med nödvändighet vara irrationella? Det verkar lite svårsmält. Varför skulle vi inte istället resonera som så att även om t. ex. företrädarna för libertariansk rättighetsetik nog har fel, så är de inte nödvändigtvis irrationella, varför det inte räcker med det rena förnuftets insikter för att komma fram till att den allmänna välfärden bör främjas? I tillägg är det värt att notera att även om det faktiskt skulle gå att hitta åtminstone något exempel på en uppfattning som framstår som självklart riktigt för varje rationell varelse, så lär det knappast vara tillräckligt för att härleda en fullständig moral.

4. Fundamentism 4. 2 Empirism Enligt empirismen kommer grunden eller fundamentet för vår kunskap i värdefrågor från erfarenheten – antingen via något av våra fem vanliga sinnen, eller kanske via ett särskilt moraliskt sinne (en särskild intuitions-förmåga). (Det är i många fall lite oklart om företrädare för empirismen tänker sig att moralisk intuition utgör just ett sjätte sinne, eller om det snarare utgör ett visst slags känsla. ) Moraliska förnimmelser (eller intuitioner, som de numer ofta kallas) antas vanligen gälla partikulära fakta, i kontrast till rationalismens fokus på generella värdeuppfattningar. D. v. s. vad vi antas vara förmögna att förnimma är att i den här situationen är det där det rätta att göra, medan det rätta att göra i den där situationen istället är det här. Empiristen kan för all del också lägga till att vi via vår erfarenhet av tidigare fall kan formulera generella regler. Dessa regler är dock rättfärdigade (om de alls är det) på grundval av att vi i en rad enskilda fall kunnat se att det vore rätt eller fel, gott eller ont, att göra på det ena eller andra sättet. [Exempel: Anta att vi i en lång rad enskilda fall ser att det är fel att bryta ett löfte. Då kan vi på induktiv väg kanske formulera den generella regeln att det är fel att bryta ens löften. Emellertid tycks empirismen implicera att vi måste vara försiktiga när vi handskas med generella regler eller principer: för om vi i ett enskilt fall förnimmer att här, i just detta fall, så är det faktiskt rätt att bryta ett löfte, ja då måste väl den partikulära förnimmelsen enligt empirismen vara viktigare eller mer auktoritativ än den induktivt härledda regeln. ]

4. Fundamentism 4. 2 Empirism (forts. ) Att vi i många enskilda fall verkligen har rätt starka moraliska uppfattningar- att vi ofta reagerar med ett omedelbart omdöme om att det där är rätt, fel, gott eller ont – stämmer nog. Men har vi det i alla fall där moraliska hänsynstaganden ingår? Troligen inte. Men i de senare fallen kanske empiristen föreslå att det bästa vi kan göra är att tillämpa de generella regler som vi formulerat på basen av tidigare fall via induktion. Det garanterar inte att vi kommer att få till vårt beteende på rätt sätt, men ibland måste vi kanske nöja oss med att göra så gott vi kan? Men vad är egentligen intuitioner om enskilda fall för någonting? Är det verkligen fråga om uttryck för ett distinkt, sjätte sinne, eller är det snarare ett slags känslomässig reaktion? Och om det är det senare, hur kan vi särskilja just moraliska känslor från andra känslor? Vidare: hur tillförlitliga är egentligen våra omedelbara reaktioner i enskilda fall? I en del fall har människor olika intuitiva reaktioner, vilket ger upphov till frågan hur, om alls, vi kan avgöra vilka intuitioner som då är korrekta, liksom till frågor om huruvida inte den bästa förklaringen till sådana här omedelbara reaktioner inte är vår bakgrund (vår uppfostran, t. ex. ) snarare än att de faktiskt är reaktioner på moraliska fakta. Nära relaterat till det vi just sagt är också det faktum att det finns en växande litteratur i empirisk eller experimentell psykologi, som tycks visa att människors intuitioner rörande enskilda fall varierar till följd av sådana till synes moraliskt godtyckliga faktorer som om situationen de ombeds bedöma beskrivs i förstaeller tredje person; om det är städat eller stökigt i rummet där subjektets intuitioner efterfrågas; o. s. v. Även detta ger förstås upphov till frågan hur pass stor vikt vi egentligen bör ge till intuitioner rörande enskilda fall.

5. Koherentism Det huvudsakliga alternativet till fundamentismen när det kommer till att försöka bemöta regressargumentet på ett icke-skeptiskt sätt är koherentismen. Till skillnad från fundamentismen, så kan vi enligt koherentismen inte skilja mellan fundamentala och ickefundamentala eller härledda trosföreställningar. Istället hävdar koherentismen att de åsikter eller trosföreställningar som vi hyser på ett visst område är välgrundade i den utsträckning som de hänger samman med varandra och med våra övriga åsikter eller trosföreställningar. Idealet vore att alla ens trosföreställningar bildar en sammanhängande eller koherent helhet, men detta är knappast något som någon av oss har uppnått, och troligen inte heller något som någon av oss helt och hållet kan uppnå; det är snarare avsett som ett ideal att kontinuerligt sträva mot. Men vad krävs då, enligt koherentismen, för att en åsiktsmängd skall utgöra en sammanhängande eller koherent helhet? Åtminstone krävs det att åsiktsmängden är logiskt konsistent: d. v. s. att den inte innehåller några motsägelser, liksom t. ex. att om en är övertygad om att det m. a. p. två fakta, låt oss kalla dem p och q, gäller att om p så q, samt att en är övertygad om att p är fallet, så måste en också hysa trosföreställningen att q är fallet (eftersom q impliceras av p). Men det går att tänka sig många ytterligare krav utöver detta, t. ex. att åsiktsmängden räknas som mer sammanhängande ju större förklaringsmässig fruktbarhet den uppvisar, liksom ju bättre förutsägelseförmåga den uppvisar.

5. Koherentism Ett berömt exempel på en koherentistisk värdeepistemologi är det som John Rawls introducerar under beteckningen reflektivt ekvilibrium i boken A Theory of Justice (1971). Idealet i Rawls värdeepistemologi är ett tillstånd i vilket det råder en fullständig jämvikt eller harmoni mellan, å ena sidan, ens partikulära omdömen om vad som är rätt, fel, bra och dåligt i enskilda situationer, och, å andra sidan, ens generella omdömen om vad som är rätt, fel, bra och dåligt. Ju närmare vi kommer detta ideal, desto mer berättigade är vi, enligt Rawls, i våra moraliska uppfattningar. (Det som beskrivs ovan är vad Rawls kallar för ett begränsat reflektivt ekvilibrium, eftersom det fr. a. avser jämvikt mellan våra moraliska åsikter. Ett vidare reflektivt ekvilibrium skulle enligt Rawls kräva att våra partikulära och generella uppfattningar om moral inte bara är i jämvikt med varandra, utan också med våra bästa vetenskapliga teorier. )

5. Koherentism 5. 1 Tre frågor i relation till koherentismen: (1) Hur bör vi som enskilda individer gå tillväga för att revidera våra åsiktsmängder i syfte att göra dem mer koherenta än vad de för tillfället är? Många koherentister har argumenterat för att vi bör sikta mot att göra så små förändringar i vår åsiktsmängd som möjligt (för att vi bör vara konservativa i våra revideringar). Detta innebär då att om vi kan åstadkomma en mer koherent åsiktsmängd genom att göra endast en liten förändring (förkasta två trosföreställningar, säg), eller åstadkomma en lika stor förändring i koherens genom att göra en väldigt stor förändring i vår åsiktsmängd (genom att byta ut t. ex. 90% av alla våra åsikter), så bör vi välja det första alternativet. Men varför då, egentligen? Om nu koherens är det viktiga, varför skulle det spela någon som helst roll om vi väljer att göra stora eller små revideringar i vår åsiktsmängd i syfte att göra åsiktsmängden mer koherent?

5. Koherentism 5. 1 Tre frågor i relation till koherentismen (forts. ) (2) Medför inte koherentismen att våra rättfärdiganden för olika trosföreställningar i slutändana alltid är cirkulära? Om en viss åsikt eller trosföreställning, låt oss kalla den A, är välgrundad endast i så måtto som den hänger samman med en mängd andra åsikter eller trosföreställningar i vilken bl. a. åsikten B ingår, och åsikten B, i sin tur, är välgrundad endast i så måtto som den hänger samman med en mängd andra åsikter i vilken bl. a. åsikten A ingår, o. s. v. , så tycks väl alla berättiganden vara cirkulära? Men hur kan detta vara acceptabelt? De flesta filosofer är överens om att vi måste skilja mellan små och stora cirklar. En liten cirkel föreligger när slutsatsen i ett bevis eller ett argument ingår som premiss i ett bevis för en av premisserna i det första beviset. Sådan cirkularitet skulle de flesta hålla med om förtar värdet av ett bevis. Men vi kan också tänka oss mycket större cirklar, vilka föreligger när slutsatsen i ett bevis ingår som premiss i ett bevis för något, som i sin tur är premiss för något som ingår i ett bevis för. . . som i sin tur är en premiss i för den ursprungliga slutsatsen. Detta slags cirkularitet menar många är helt acceptabelt. Och om koherentismen involverar sådan cirkularitet – vilket de flesta koherentister menar är fallet – så utgör inte cirkulariteten något allvarligt problem.

5. Koherentism 5. 1 Tre frågor i relation till koherentismen (forts. ) (3) Måste det inte krävas något mer än bara koherens för rättfärdigande? Det förefaller inte omöjligt att tänka sig att även rätt vansinniga världsbilder skulle kunna formuleras på ett koherent sätt (på ett sätt sådant att den bildar en sammanhängande eller koherent åsiktsmängd). Men hur skall vi då någonsin kunna skilja mellan lika koherenta åsiktsmängder? Detta är nog ett rätt allvarligt problem för koherentismen. Det relaterar till något som vi nuddade vid tidigare, nämligen vad koherens är tänkt involvera eller kräva. Om det bara är logisk konsistens som räknas, så är det svårt att se varför det inte skulle finnas en uppsjö av lika koherenta åsiktsmängder, vilka personer därmed skulle kunna sägas vara lika rättfärdigade i att omfatta, oavsett om en av dem kanske bygger på astrologi, en annan på new age, och en tredje på den mest avancerade naturvetenskapen. Men att alla dessa skulle vara lika rättfärdigade förefaller lite svårsmält. Men vad skall då koherentisten lägga till?