LRF Branschsamverkan ett historiskt perspektiv infr ett nytt
LRF Branschsamverkan – ett historiskt perspektiv inför ett nytt vägval 2016 SAL/Lantbruksförbundet bildas 1917 Första världskriget – det var svårt med import brödsäd, handelsgödsel, foder och motorbränsle. Livsmedelsbrist, kraftigt höjda priser och svartabörshandel. Åtgärder som maximipriser, exportförbud, ransonering och skördebeslag. Jordbrukarna tvingades att uppge hur mycket de hade skördat och sedan leverera allt utom det egna hushållets behov till statens uppköpare. Och inspektörer tillsattes för att kontrollera att reglerna följdes. SALs syfte den första tiden var att bevaka jordbrukets intressen i förhållande till krispolitiken. Man gav också rådgivning åt medlemmarna när det gällde bokföring, ekonomibyggnader och maskiner.
1929 blev SAL spindeln i det lantbrukskooperativa organisationsnät som byggdes upp under 30 -talet. SAL tog initiativ till en rad riksorganisationer för olika branscher, exempelvis Svenska mejeriernas riksförening (SMR) och Sveriges Slakteriförbund. Med hjälp av statliga bidrag genomförde man systematiska värvningskampanjer och fick så gott som samtliga svenska bönder att gå med i föreningarna.
RLF, som bildades 1929, utvecklade en solidaritetsideologi som betonade att alla jordbrukare hörde ihop och hade gemensamma intressen. En solidarisk bonde var en som tillhörde både de kooperativa föreningarna och RLF.
Efter andra världskriget permanentades förhandlingssystemet. I den statliga Jordbruksnämndens hägn fördes regelbundet förhandlingar mellan å ena sidan RLF och Lantbruksförbundet och å andra sidan en konsumentdelegation med företrädare för KF, LO och TCO. Förhållandet mellan Lantbruksförbundet och RLF var från början en aning ansträngt, men prisförhandlingarna bidrog till ett samarbete som så småningom fördjupades alltmer.
När SAL 1939 bytte namn till Sveriges Lantbruksförbund (SL), erbjöds RLF att sluta upp i den nya organisationen – men på villkor att de ekonomiska föreningarna självständigt beslutade om sina angelägenheter. RLFs ledning betraktade sig som böndernas demokratiskt valda representanter och hävdade sin auktoritet vid en eventuell sammanslagning. Gnissel uppstod och man nöjde sig med att skapa en ny samarbetsdelegation.
Under 1960 -talet kände sig bönderna alltmer pressade av utvecklingen. Regeringen ansåg dock att jordbruket borde rationaliseras ännu snabbare eftersom industrin behövde arbetskraft. Det var inte heller nödvändigt att producera alla livsmedel i Sverige då det fanns gott om billig mat att köpa på världsmarknaden. 1967 fattade riksdagen ett jordbrukspolitiskt beslut som innebar att effektiviteten sattes främst och böndernas inkomster prioriterades ned.
På 60 -talet pressades lantbrukarnas föreningsrörelse från flera håll. Kraven på rationalisering accelererade, försvarsargumentet tappade i styrka och medlemsantalen minskade när folk flyttade in till städerna. En vanlig uppfattning var fortfarande att de dubbla organisationerna delvis dubbelarbetade och att den decimerade landsbygdsbefolkningen på ett effektivare sätt behövde visa upp en enad front.
På riksnivå skulle SL och RLF gå ihop i ett gemensamt förbund som med en tidning förde lantbrukarnas talan. De fackliga läns- och lokalföreningarna skulle leva kvar och fortsätta att bedriva facklig verksamhet. De ekonomiska föreningarna, som sedan länge var organiserade i rikstäckande branschföreningar, skulle fortsätta att fritt utveckla sina företag. Lantbrukarnas Riksförbund såg dagens ljus i Folkets hus i Stockholm den 10– 11 november 1970
”Det viktigaste i övergången från ett beroende av regleringar till en marknadsekonomi är förändringen av synsätt”, Bo Dockered i Lantbruksåret 1989.
1988 beslutade LRF om spårbytet. I stället för att i första hand förhandla om priser, flyttades fokus till näringspolitisk bevakning och företagsservice. Bonden skulle inte längre vara lika utsatt för politikens nycker, utan vara en entreprenör och LRF svängde från att ha varit produktionsorienterat till att bli marknadsorienterat. Internationalisering, miljö och energi blev viktiga frågor. Det svenska jordbruket började avregleras efter ett beslut i riksdagen 1990.
1990 -talet - LRFs affärsverksamhet, trots ständigt ökande vinster växte kritiken. LRFs styrelse hade en tydlig strategi att tillsammans med grannländerna stärka positionerna för att kunna utgöra en motvikt till de multinationella livsmedelsjättarna och kunna spela en aktiv roll. Bl a tog LRF position i Spira på uppdrag av Slakteriförbundet. Nya riktlinjer 2003 innebar begränsningar av affärsverksamhetens inriktning och de kooperativa företagen fick större inflytande över den. Samtidigt har kooperationens roll inom LRF de senaste 20 åren tonats ned till förmån för den enskilde bondeföretagarens val. Medlemsavgifterna för organisationsmedlemmarna har sänkts betydligt.
Detta leder oss fram till vårens stora interna fråga i LRF: Organisation och rollfördelning i 2010 -talet av det arbete framåt som medlemmen inte klarar bäst på egen hand?
- Slides: 12