EN HELLIG GUD For vr Gud er en
- Slides: 8
EN HELLIG GUD
For vår Gud er en fortærende ild. (Hebr 12, 29)
Det skal han la oss oppleve når tiden er inne, han, den salige og eneste hersker, kongenes konge og herrenes herre, den eneste som er udødelig, som bor i et lys dit ingen kan komme, han som intet menneske har sett og ingen kan se. Ham tilhører ære og evig makt! Amen. (1 Tim 6, 15– 16)
Da viste Herrens engel seg for ham i en flammende ild som slo opp fra en tornebusk. Han så, og se! – busken sto i flammer, men den ble ikke fortært av ilden. Og Moses sa: «Jeg vil gå bort og se dette mektige synet. Hvorfor brenner ikke tornebusken opp? » (2 Mos 3, 2– 3)
Men da Herren så at han kom bort for å se, ropte Gud til ham fra tornebusken: «Moses, Moses!» Han svarte: «Her er jeg. » Og Gud sa: «Kom ikke nærmere! Ta skoene av føttene! For stedet du står på, er hellig grunn. » Så sa han: «Jeg er din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud og Jakobs Gud. » Da skjulte Moses ansiktet, for han var redd for å se Gud. (2 Mos 3, 4– 6)
Matt Redman: ”Den Gud vi tillber är höljd i ett mysteriets skimmer. Han uppenbarar och Han döljer. Han inbjuder och Han gömmer sig. Den Gud som vilar men aldrig sover, som dundrar och som viskar, som förskräcker och bjuder till vänskap, vars vrede endast varar ett ögonblick, men vars nåd räcker hela livet. …
… Förtärande, ändå mild. Allvetande, ändå förmögen att glömma de synder Han förlåter. Den Gud som sårar och förbinder, som sargar och helar. Den Kung vars fotapall är jorden, men som ödmjukt tvättade jorden från sina lärjungars fötter. Som regerar i rättfärdighet, men som också bar vår skam. Som vandrade i Edens lustgård när dagen svalkade, men också svettades blod i Getsemane under pinans natt. ”
Som lydige barn skal dere ikke lenger la dere lede av de lystene dere fulgte den gang dere levde i uvitenhet. Han som kalte dere, er hellig. Slik skal også dere være hellige i all deres ferd. For det står skrevet: Dere skal være hellige, for jeg er hellig. Dere påkaller Gud som far, han som ikke gjør forskjell på folk, men dømmer enhver etter hans gjerninger. Da må dere også leve i gudsfrykt den tiden dere ennå er her som fremmede. (1 Pet 1, 14– 17)
